Dagen efter

Jag hittade aldrig den borttappade nyckeln, det mysteriet återstår. Efter en resa som denna och gårdagens 75år fest, var det så himla skönt att få sova i sin egen säng igen och att få äta en bullfrukost med svensk mjölk. Jag är nog lite jetlaggad, hade något svårt att sova i natt. Det enda som fattas nu är mina hästar. Men dem ska jag inte hämta förens om några veckor efter att vi har varit på skidresa, vilken total motsatts.

 

Äntligen hemma

Så har jag äntligen landat hemma i Röstånga igen efter alldeles för många vakna timmar. Min hemresa började igår efter att jag fått två stora kramar från barnen som precis skulle åka iväg till skolan och childcare. Egentligen kunde jag tagit sovmorgon, men att ta farväl av barnen kändes ju faktiskt mycket viktigare. Det slutade med tårar, men inte för att jag skulle åka, nädå. Utan för att Liam inte ville åka till childcare, han ville hänga med Lisa till tandläkaren och Isla ville ge mig bilder på hundarna för att jag skulle kunna komma ihåg dem, men det hade vi just i den stund inte tid med, dessutom har jag massvis med bilder på dem i alla fall. Isla hoppade ledsen och arg in i bilen och Lisa frågade om hon gett mig en kram. Till svar fick hon ett barskt ”I DID!” Just då insåg jag att det handlade inte om mig, det handlade som vanlig om barnen.

Medan Lisa skjutsade barnen, var jag hemma och packade ner dem sista sakerna. Min väska var så full att jag var tvungen att sätta mig på den för att den över huvud taget skulle kunna stängas. Jag hängde upp lite tvätt och gjorde i ordning inför den nya Au pair:n. Jag hade satt på mig den fina ringen jag fått från familjen, men när jag äntligen satt mig ner för att ta en paus, insåg jag att ringen inte längre var på fingret. Paniken slår mig som en åskblixt. Jag kunde bara inte ha tappat bort den, inte den också! Jag springer genast in på mitt rum och letar febrilt, men då minns jag det svaga ljud jag hört när jag hängt upp tvätt. Jag går ut och mycket riktigt ligger min fina lilla ring där på stenplattorna skinandes i solen. Åhh vilken lättnad! Jag hade redan börjat fundera på hur jag skulle förklara det hela för Lisa om det hade varit så att jag inte hittat den. Det är ju en faslig tur att jag inte är döv, för då hade jag aldrig hört när jag tappade den.

Så var det dags att stänga dörren intill mitt rum och sätta sig i bilen till flygplatsen. Jag var så fruktansvärt nervös, inte inför själva flygresan, men inför hur jag skulle komma igenom kontroller och incheckning med mitt tunga bagage. När jag vägt det innan, visade vågen att jag hade åtta kilos övervikt och det är svårt att slinka igenom med. Det var både bilköer och vägarbete som försenade oss minut för minut och detta gjorde inte mig lugnare precis. Men vi kom ändå dit i god tid.

När jag stod där i kön till incheckningen fick jag syn på den sura tanten bakom en utav diskarna och tänker, det fattas bara att jag måste gå fram till henne och få världens utskällning också. Jag hade bett Lisa att komma med mig in på flygplatsen som en slags reservplan, detta visade sig vara till stor hjälp då jag enligt flygbolagets våg hade sex kilos övervikt, vilket var två mindre än vad jag trott, men fortfarande sex kilo förmycket. Så jag fick helt enkelt öppna upp väskan där mitt bland allt folk för att plocka ur sex kilo och lägga det i en bag som Lisa fick ta med sig hem igen och skicka med posten för det gick ju bra sist och det var betydligt mycket billigare än att betala för övervikten. Min så fint packade väska såg nu ut som ett bombnedslag när jag skulle stänga den igen.

Den första flygresan var väldigt bra, förutom tjejen framför mig som plötsligt fällde ner sitt säte medan jag satt och åt. Jag höll på att få all mat i knäet och tv skärmen kom väldigt nära inpå. Det var ett väldigt modernt plan med en touchscreen som visade alla nyutsläppt filmer och serier. Jag såg barnfilmen ”The good dinosaur”, men den var faktiskt väldigt läskig och tragisk för att vara en barnfilm. Jag trodde att den skulle vara jätteroligt efter att jag sett reklamerna för den. Fråga mig inte varför jag kollade på en barnfilm…

Det var en väldigt klar flygtur och jag hade tidigare sett sandvågorna i Australiens öken och jag lyckades precis titta ut genom flygplansfönstret när vi lämnade landet och flög ut över havet.

Jag vet inte riktigt hur det är på andre långtidflygningar, men Singapore Airlines erbjuder kontinuerlig service med både mat och dryck och jag blev förvånad när jag fick en väldigt bra kycklingbit och så en glass på det. Precis som när jag flög dit, fick jag även denna gång hot towels och det är ju så mysigt, det borde man göra hemma också.

När vi landat i Singapore hade jag hoppats på att jag kunde köpa lite snacks att ha med mig på nästa plan, då jag skippat att köpa så mycket i Melbourne då jag visste att jag skulle behöva gå igenom ännu en säkerhetskontroll på Singapores flygplats. Men där fanns inga affärer just på den terminalen jag var på. Besviken satt jag i två timmar och väntade på att få komma bort till gaten. Väl där fanns det faktiskt en liten snackbar och jag köpte lite chips.

I väntan på att få gå på planet hörde jag mycket svenska och danska vilket kändes härligt, ja kanske inte danska dock. Jag såg fyra äldre svenskar som hade satt sig bredvid varandra på en rad. De pratade inte med varandra eftersom en läst en bok, en läste en tidning, en löste korsord och en löste sudoku, men på nått sätt såg det väldigt tillfreds ut. Jag träffade på en familj som kom från Singapore, men som nu äntligen skulle åka till Sverige för fösta gången. De var så exalterade och frågade om jag kände till några bra typiskt svenska restauranger i Göteborg och Stockholm. Jo för att jag vet ju så mycket om dem städerna…

Nästa plan var inte alls lika modernt och det var mycket svårare att se på skärmen då den inte hade samma kvalitet. Jag var väldigt trött eftersom det var mitt i natten, så försökte jag sova lite istället. Jag lyckades somna till och när jag vaknade kändes det som om det gått flera timmar, men i själva verket hade det bara gått en och en halv timme och det återstod elva timmar. Du måste skoja, det är ju fyra timmar längre än det andra planet. Det var en fruktansvärd tanke och det kändes som en hel evighet, speciellt när jag även här hamnade bakom en tjej som fällde ner sin stol. Visst hade jag då också kunnat fälla ner min stol, men det vore ju respektlöst mot den som satt bakom! Det är trångt nog som det är. Men det var väldigt fint med all gatubelysning ner på jorden och stjärnorna uppe i himlen. Jag såg ett ljus som var väldigt starkt och tänkte först att det var en väldigt fin symbol att den följde oss hela tiden, insåg sen att det var lampan på vingen. Smart där Emelie!

När jag flyger har jag öronproppar på mig, inte för trycket utan för ljudet och när servitriserna kommer är jag för lat för att plocka ur dem då dem sitter perfekt. Men med detta uppstår det ett problem. Jag hör dåligt vad dem säger och eftersom jag inte vet hur högt jag pratar hör även dem mig dåligt. Man vill ju inte skrika heller, men i min värld är det tyst så ibland fattar jag inte varför dem inte hör mig, då har jag helt enkelt glömt att mina öronproppar sitter i. Lite grann känns det som en pensionär med hörapparater.

 

Efter mer än 25 timmar ute på resande fot landade jag äntligen på Kastrup flyplats. Jag möttes av doften utav nybakat. Jag ställde mig för att vänta på mitt bagage och plötsligt efter ett tag ser jag en väska som liknade min, men det var inte min. Min första tanke var att tänk om ägaren till denna väska har tagit min väska då dem var väldigt lika. Men så ser jag den upprullandes på bandet. Vilken lättnad, eller tja, jag fick knappt av den från bandet så tung den var.

Jag går igenom dem självöppnande dörrarna och där ser jag min familj som vinkar glatt och har en stor fin skylt som säger välkommen hem. Jag kramar om dem och tårarna bara rinner av glädje. Så otroligt skönt att vara hemma i tryggheten igen. Det känns så konstigt. Det både känns som om jag har varit borta en hel evighet, men samtidigt känns det som om det har gått väldigt fort. Borta bra men hemma bäst!

Hemfärd

Idag tar mitt äventyr slut. Ett äventyr som har inneburit tålamod, initiativtagande, självständighet, mod, blod, svett och tårar, palmer och björkar på samma gång, kalla dagar, stekheta dagar, upp plock utav hundbajs med spade i trädgården, bajsblöjor, skrikande barn, svår engelska, nyfikenhet av det så mångkulturella landet, alla härliga skratt och så mycket, mycket mer. Trotts att jag bara har utforskat en liten, liten bråkdel av landet Australien, har jag ändå sett och gjort så mycket på så kort tid. Det har inte bara förändrat mig, utan även förbättrat mig. Jag har ännu en gång lärt känna mig själv bättre och nu beger jag mig dem 15 994 000 meterna hemåt med något tyngre bagage fyllt med erfarenhet, adrenalin och tacksamhet över att ha fått chansen att göra denna resa och att få möta alla dessa härliga människor som tagit emot mig med öppna armar, eller tja nästan alla i alla fall... Nä men skämt och sido, jag har haft det väldigt bra här borta, men det ska bli så skönt att få komma hem igen till familj och livskamrater. Om jag ska vara lite självgod, vill jag ge mig själv en klapp på axeln och säga bra jobbat Emelie. Vi ses hemma hos Svenssons! Vem vet, kanske att det blir en tripp till Australien igen om några år…

Sista arbetsdan

Sista arbetsdan, känns väldigt konstigt måste jag säga. Idag stod det simning på schemat för Liam. Det gick inte lika bra idag som det gjorde sist. Liam hade i alla fall roligt, men han var väldigt okoncentrerad då det var mycket roligare att skvätta vatten på kompisarna. Jag råkade dock glömma hans flytkuddar i simhallen, glömsk som jag är.

På tal om att glömma så kan jag banne mej inte hitta mina nycklar som tillhör detta huset. Jag kommer ihåg att jag hade dem i måndags när jag gick upp till gymmet, men efter det är det svart. Min fösta tanke var att jag glömt dem i min gymväska och den låg såklart längst ner i min så välpackade väska. Upp med den, och nej där var dem inte. Jahap, kanske dem ramlade ut på gymmet. Jag skickar iväg ett sms till Lisa som senare visade sig vara Dean, som man kan snurra till det. Men i alla fall så ringde Lisa upp dit och nej där var inga nycklar. Jag erbjuder mig att betala för mig, men dem tackar nej. Skulle inte förvåna mig om jag hittar dem när jag är hemma i Sverige.

Eftersom det är min sista dag här idag, så fick jag bestämma kvällsmaten och jag hade valt mini smördegspajer med skinka och kycklingsnitsel. Deans föräldrar kom över för att säga hejdå. Det är så roligt att se när Dean och hans pappa sitter brevidvarandra och när dem har ätit upp har båda två lika mycket smulor på deras tröjor. Sådan far, sådan son! Vi åt tårta och bäst av allt, jag fick en present, en jättefin silverring som matchar min tatuering då det var oändlighetsåttan. Nu börjar det på något vis kännas lite jobbigt att lämna dem, men man ska ju sluta när man är på topp. Hur säger man egentligen hejdå till någon som man nu klassar som familj och som man kanske inte, men förhoppningsvis träffar igen. Dean är ingen person som gillar att kramas, så han sa bara tack för denna tiden och lycka till. Lite stelt sådär, men det var hans lösning.

Btw har mitt paket ankommit till Ica därhemma. DET KOM FRAM! Tjohoo!

Packning

Idag har det som sagt varit min lediga dag så dagens projekt bestod av packning, vilket visade sig inte vara helt enkelt. Jag slängde ut alla kläderna och skorna upp på sängen och i samma stund insåg jag hur i all världens väg skulle det berget få plats i min resväska? Men jag har mitt lilla knep. ”Man rullar dem” som Leif Mannerström säger. Jag fick ner allt, men attans, det är fortfarande övervikt. Det är ju ”försent” att skicka mer kläder hem med posten.

Jag har också sammanfattat recepten på maträtterna jag gjort här på efterfrågan från Lisa och deras vän Andrew. Det är inte helt lätt det heller då måttenheterna är olika, men jag tyckte ändå det blev bra.

Tro det eller ej, det blivit nybakat här idag. Lisa bakade småkakor med dadlar och kokos, jättegoda.

Liam är så rolig när han äter äpple. Om man skär upp äpplet i klyftor, äter han allt utom skalet. Skalar man äpplet innan man skär upp det i klyftor, lämnar han ändå en båge som om skalet fortfarande var kvar. Det såg ungefär ut som om en mus tuggat på äpplet.

Idag har jag även sagt hejdå till Andrew och jag fick en stor kram. Visst är det härligt med kramar!

Repriser

Morgonen började med att Liam vägrade ta 

på kläderna när jag skulle hjälpa honom, han 

ville ha mamma såklart och hon gav såklart med 

sig. Vilken förlust! Men helt ärligt bryr jag mig 

inte längre, för jag åker hem om tre dagar. Happy!

Vi åkte sedan ännu en gång till leklandet Lollipop’s 

och jag är så trött på det stället nu så ni anar inte. 

Men även det var förhoppningsvis också sista gången.

Å tror ni inte jag glömde min mobil på lekplatsen 

och var tvungen att gå tillbaka efter att ha gått 

hela vägen hem, jag har alldeles för mycket 

i min hjärna nu verkar det som.

Nu ikväll gjorde jag min sista svenska 

måltid här i Australien och det blev pasta 

med laxsås och denna gång blev det ännu 

bättre än sist. Detta bevisar bara hur mycket 

man lär sig av att se och lära.

Det är FEBRUARI!!! För allas vetskap, så sov jag med strumporna på i natt, vad hände där liksom?! 

Vi gick upp till golfbanan idag efter mycket tjat från Liam och tro det eller ej ville det lilla golfproffset inte spela golf trotts att vi nu släpat oss upp dit. En man kom fram till oss och sa till mig att Liam inte fick spela med just den klubban på det området. Han är tre… det är inte helt lätt att få han att byta klubba, han förstår ju inte varför. Men jaja, jag gjorde som han sa.