Great Ocean Road och allt vad det innebär

Varning för långt blogg inlägg! Det har hänt så mycket och det är så svårt att sammanfatta och formulera sig i text. Men jag ska göra ett tappert försök.

14/11 Klockan är åtta och jag packar ner det sista i väskan för i natt ska jag sova på ett hostel inne i Melbourne då tågen inte börjar gå så tidigt imorgon. Vi ska nämligen vara utanför upphämningsstället klockan 7,15 så det bästa, billigaste och enklaste sättet var att boka en säng på ett hostel. Lisa kör mig till närmsta tågstation. Men när jag kliver ut och börjar gå upp på perrongen blir jag stoppad av en äldre dam. Först ignorerade jag henne då jag i ett snabbt ögonkast tyckte hon såg något märkligt ut. Men bromsade snabbt när jag insåg att hon bara ville hjälpa mig. Tågen gick tydligen inte. Som tur var hade Lisa inte lämnat så jag hoppade in i bilen igen. Vi åkte till nästa station där ersättningsbussarna förväntades stanna. Men oturligt nog stod vi där i en ungefär en timme och fortfarande ingen buss i sikte. Mannen bredvid var smått upprörd och talade med alla olika sorters servicestationer. Ett samtal leder till en person som säger att vi var tvungna att gå till en annan hållplats och ta en utav dem vanliga kollektivbussarna gick. Efter en kort promenad kom vi så äntligen på en buss so tog oss till stationen två byar bort där vi kunde ta ett tåg. Då inser jag att om Lisa bara hade åkt åt andra stationen som låg åt andra hållet, hade jag startat på samma position som jag nu befann mig på. All den väntan och trängseln på bussen var helt onödigt i förhållande till min slutdestination. Men, men nu sitter jag här på tåget och jag har inte så mycket att göra, så varför inte ta sig en titt på personerna som befinner sig i samma tågvagn som mig. Först har vi tjejen mittemot som vägrar ta ögonkontakt. Musiken dunkar i öronen och hon befinner sig säkert på en helt annan plats. Sen har vi hon som pratar väldigt snabbt och intensivt i sin mobil. Har säkert många vänner och lever livet till fullo som en ung tjej ska. Därefter kommer rasisten. Damen som kollar konstigt på alla som för henne ser annorlunda ut, i detta faller mörkhyade. Åh inte är det diskret heller. Sen har vi killen som har en väldigt välplanerad outfit. Snygg skjorta i ljusblått, mörkblåa byxor, ljusbruna skor som jag blir knäsvag av, trendig jacka och ett par snygga brillor på det. Sitter där cool som han är. Sen har vi killen i skoluniform som börjar prata med killen i rullstolen som har armslånga ben. Den vänskapliga konektingen som sker får mig att le. Och såklart har vi den trötta som nästintill lägger huvudet på personen bredvid. Därefter har vi tjejen som bryr sig alldeles för mycket om hennes utseende. Men helt ärligt ser jag inte ”problemet”. Så många karaktärer på en sådan liten yta. Ibland är halva nöjet att kolla på folk. Det är okej att ha åsikter men man måste solka ut vad som är lämpligt att uttrycka. Ingen är perfekt men alla har ett mål som för dem är perfekt. Man ska inte bry sig om vad andra tycker men för vissa är det viktigt vad andra tycker för att man ska trivas med sig själv. Ett ämne som kan diskuteras i evigheter och som aldrig har ett rätt eller fel. Nu har jag lyckats fördriva lite tid och börjar närma mig slutstationen Flinder Street.

Klockan var nu mer än vad jag förväntat och magen kurrar högt och tydligt. Måste hitta något att äta. Det fick bli två små tacos med pulled pork och en choklad muffins på det. Därefter blev det lite shopping i form av ett par nya flippflopps. Mina andra har börjat sjukna ner i hälarna. Köpta på Bo Ohlsson så billiga var dem i alla fall. Det blev också lite tandkräm till råga på allt.

Med kartan i högsta hugg begav jag mig i riktning mot hostelet. På vägen ser jag en fräck hummer limousine och en brud. Undrar egentligen hur många som gifter sig i Melbourne varje helg? Väl framme skulle jag möta upp Emma, men inte förens om någon timme så jag satte mig på en bänk lite längre upp på gatan och njöt av solskenet. Inte långt därefter får jag ett sms från Emma ”Jag är här nu”.  Det var ju perfekt tänkte jag. Vi checkar in och står utanför dörren där vi ska sova i natt.  Spända och smått skräckslagna öppnar vi försiktigt dörren. Synen är åtta tvåvåningsängar, en kille som ligger i bara kallsonger och en tjej med sin dator i knäet. Det luktar instängt och det är väldigt stökigt. Ingen säger någonting och det blir lite smått pinsamt. Vi frågade vilka två sängar som var lediga, lämnar våra saker och begav oss ut på Melbournes gator igen. Vad var det som nyss hände egentligen?

Vi åt kvällsmat på Vapiano, ravioli såklart, sen gick vi ner till floden för att bara gå och strosa. Men det var inte bara att gå där lugnt och stilla, nädå. Jag gick och kollade ner i marken och för plötsligt syn på något som sticker upp från marken, hinner inte reflektera över vad det var, utan vänder mig snabbt om och får syn på något svart med svarta ögon som tydligt visar sig i ögonvitorna. Jag skriker och hoppar till rakt på Emma som inte fattade vad det var frågan om. Jag inser att jag nyss blivit skrämd av en man i en monster kostym och såklart har alla som satt på restaurangen och folket omkring mig sett och hört mitt skrik. Expert på att göra bort sig, eller vad? Vi stöter därefter på ett annat gatuuppträde som lockat väldigt många människor. Han var en väldigt bra komiker och jonglör, men när jag innan sista tricket börjar tjata om att han så gärna vill att vi ger honom pengar för att det är han arbete och bla bla bla… Jag gav honom en fem centare, men om han nu inte hade babblat så mycket om att han hade velat ha pengar. Hade jag kanske gett mer. Folk måste väl få ge pengar för att dem tycker om det dem ser, inte för att man blir tvingad till det.

Väl tillbaka på hostelet tar vi oss en titt runtomkring och det var ingen grann syn. Det var en oas med alla dessa dofter som inte var någon höjdare i köket och duscharna var som bajamaja bås. Nä man ska aldrig lita på bilder. Men sängarna såg i alla fall fräscha ut och någorlunda bekväma. Det var faktiskt en svensk tjej som bodde på vårt rum som vi pratade med. Hon hade bott på olika hostel nu i några veckor. Det hade jag aldrig klarat av. Jag menar ena killen halvsov och la en väldigt hög brakare och därefter drar han en pust. Fy vad äckligt. Den andra killen frågar om vi går på droger för att vi skrattade så mycket. Hm nä, får man inte vara glad eller?

Men vi överlevde natten, tacka öronproppar alltså och det var en erfarenhet i sig. Prick 7,15 står vi utanför hotellet där vi förväntas hämtas upp av minibussen som ska ta oss runt på Great Ocean Road en hel dag. Jag reste med samma företag ut på Philip Island och mycket riktigt var det samma guide. Åh nej tänkte jag. Han kände inte igen mig, men jag måste ju säga att vi träffats tidigare annars blir det bara mer pinsamt när han efter ett tag återfår minnet. Jodå han kom ihåg mig och frågade hur det gick för mig här i Australien.

En och en halv timme senare stannar vi på vårt första stopp för dagen. Vi drack Morning Tea och åt bananbröd.

Nu måste jag faktiskt sluta för jag känner hur pulsen slår utanpå mitt huvud och halsen bränner. Jag får skylla mig själv att jag inte tog med mig koftan när vi var ute och promenerade i Melbourne. Fast å andra sidan är alla andra sjuka nu också så det är svårt att inte blir smittad. Jag får helt enkelt fortsätta min berättelse imorgon och så ska jag försöka redigera lite bilder också. 

18/11 Nu blev det inte direkt så att jag varken orkade skriva eller redigera igår. Vaknade på morgonen och hade ingen röst kvar och med världens feber. Men idag är det bättre så vart var jag…

Jo efter morgonteet fortsatte färden mot en hel rad helt otroliga utsiktsplatser. Vägarna dit var krokiga, guppiga och det gick upp och ner hela tiden. Nog för att jag kommit över min karusell rädsla, men jag blev smått illamående. Med på resan var också två tjejer som visade sig vara svenskar, två forskare från Uppsala som hade landat i Melbourne natten till denna dag och imorgon skulle dem på ett arbetsmöte. Om jag var trött, tänk då hur trötta dem måste ha varit. Innan lunch stannade vi så även till på ett ställe där vi fick chansen att se vilda papegojor, en annan sorts färgglad fågel, samt vilda koaler. Tyvärr satt dem högt uppe i träden så det var svårt att se dem, men så häftigt att tänka att dem var helt fria tillskillnad från dem jag sett på djurparken som inte såg så värst glada ut. Fast det är ju koaler vi pratar om, ett av världens mest inaktiva djur. Har någon ens sett en koala le?

Lunchen var ingen hitt. Musslor, bläckfisk, en annan fisk serverad med både ögon och tänder. Nog för att det var ett fint ställe och maten var säkert väldigt dyr, men det var inte gott. Tur att jag och Emma hade färdkost med oss i form av choklad. Haha!

Efter lunch fick vi besöka en regnskog, det var min favorit. Så tyst, så fint och så häftigt. Jag och min nya selfiestick hade en väldigt rogivande promenad längst med ormbukarna höga som träd.

Själva höjdpunkten med den här trippen var 12 apostles lookout. Tänkt att vår jord har skapat dessa skapelser, klippväggar i nittiograders lutning och ett hav så kristallklart.

Vägen hem var lång. Då vi hade kört hela dagen befann vi oss nu två och en halv timme från Melbourne västerut. Alla i bussen somnade utom jag. Men jag hade nöjet att se alla sovandes med öppna munnar och tjejen i framsätet som flörtade med vår guide. Detta flörtande hade pågått hela dan och det var som att lyssna på en tv-serie. Han fick värsta greppet om henne då han tydligen hade besökt och bott i hennes hemland Brasilien och sedan körde han med alla möjliga sorters raggningsrepliker. Min gissning är att detta ledde till en date på kvällen men vad vet jag. Han har ett rätt bra jobb alltså. Få betalt för att köra runt i en minibuss hela dagarna och ragga på tjejer.

Det var helt klart en väldigt bra dag som ledde till många goa skratt, fina bilder och på köpet en förkylning, men det var det värt. Min enda fråga är varför inplastningen på höbalarna här borta är svarta, medan dem i Sverige är vita. Undra om det har något syfte eller funktion.

Innan hemfärd fick det bli en salad på McDonalds. Jag ringde efter en taxi några stationer innan jag skulle hoppa av tåget men det rådde en viss förvirring då jag hade femtio procents chans att gissa rätt på vilken perrong jag skulle komma in på så jag gissade på ettans. Damen i andra änden frågade då istället om jag skulle komma in highway hållet eller streetway hållet och då sa jag streetway. Väl framme kom jag in på tvåans, första felet. Jag fick fråga poliserna på perrongen vilket som var vilket av highway och streetway. Jag hade kommit in på streetway. Jahap så jag har alltså sagt till taxin att komma in på båda sidorna. Typiskt! Så där stod jag och väntade på ena sidan och hade ingen aning om taxin stod och väntade på andra sidan. Jag tänkte ett tag på om jag skulle gå över och checka, men beslöt mig för att stå kvar, vilket var tur för tillslut kom taxin. Däremot fick jag en väldigt förvirrad chaufför som inte visste vad höger och vänster var. Men det viktiga var att jag kom hem. Äntligen kunde jag ta en dusch och lägga mig under ett varmt och skönt täcke.

Nästa morgon fick jag reda på att Liam hade saknat mig och mitt hjärta smälte en smula.

Här är en sammanfattning av dem ställe vi stannade på: (http://www.melbournecoastaltours.com.au/)

ü  ANGELSEA

ü  MEMORIAL ARCH

ü  LORNE

ü  TEDDY'S LOOKOUT

ü  MOUNT DEFIANCE

ü  KENNETT RIVER KOALAS

ü  CAPE PATTON LOOKOUT

ü  LUNCH IN APOLLO BAY

ü  MAITS REST RAINFOREST

ü  GREAT OCEAN WALKING TRACK

ü  GIBSONS BEACH

ü  12 APOSTLES LOOKOUT

ü  LOCH ARD GORGE

ü  RAZOR BACK

üISLAND ARCHWAY