Känns som om det är dags för ett
nytt inlägg. Liam har fyllt tre och fått en massa roliga presenter. Bland annat
en batteridriven motorcykel som verkligen kan väsnas. Lagom roligt att vakna
till ljudet av ett helt tivoli. Dessutom vägrade han hoppa av den trotts att
det var världens åskoväder ovanför oss när vi var ute och gick. Jag fick panik
och tog tag i honom av från motorcykeln och sprang hem.
Hans kalas med familjen
och släkten var långt ifrån det jag är van vid. Det hela var inte mer speciellt
än alla andra dagar, förutom att vi åt tårta såklart. Men för Liam var det
speciellt. Han fyllde tre och hade sina närmsta vid sin sida och ett leende
fanns på läpparna hela tiden. Att fylla år är något alldeles speciellt. Det
handlar om att man för en dag får synas lite extra. Att för en dag tänka på
allt man gjort under det gångna året. Att för en dag vara tacksam över livet
och för en dag uppskatta sig själv. Inte för att en treåring tänker på allt
detta, men för en treåring är det viktigt att få uppmärksamhet och ha roligt.
Hans kalas med vännerna firades på
ett inomhuslekland där allting var uppblåst med luft. Alla barnen hade väldigt
roligt, men jag tror jag och Liams pappa, samt den andra pappan, hade ännu
roligare. Vi åt specialbeställda cupcakes med det australienska fotbollslagets
logga. Liam var både blå och röd i hela ansiktet. Väl hemma var vi alla så
trötta att vi var tvungna att lägga oss och vila.
På kvällen skulle mormor passa
barnen och jag och föräldrarna åkte iväg för att fira familjens gemensamma väns
födelsedag på en restaurang belägen på Cranbourne galoppbanan. Tyvärr var det
inget pågående lopp, men maten var helt fantastiskt god. Jag åt laxen som må
vara dyr, men totalt värt det. Det är på denna restaurang vi ska äta vår
julbuffé på julafton, så det ser jag verkligen framemot. Som en parentes måste
jag berätta om den stinkande ungen som troligtvis hade bajsat på sig. Ett utav
barnen från vårt sällskap kom och sa att det var en unge som stank väldigt
mycket på lekplatsen och det fick vi alla känna på när han gång på gång gick
förbi vårt bord. Det värsta var att föräldrarna inte kände det eller bara inte
brydde sig.
Mätt och trätt åkte vi hem till
vännens hus för att spela biljard och bara umgås. Alla verkar äga ett
biljardbord häromkring, men det är bra för jag måste öva om jag ska kunna klå
dem någon gång.
Igår hade jag ytterligare en
fantastisk dag med Emma. Denna gång åkte vi till St Kilda beach. Först gick vi
längst med stranden och kolla in utbudet i dem olika stånden. Här är så mycket
fin inredning som jag skulle vilja ta med mig hem och för att inte tala om loka
produkter som jag skulle vilja visa familjen hemma i Sverige. Men det går ju
inte, så jag får nöja mig med att ta fotografi på dem.
Vi åt lunch på en utav
restaurangerna. Jag åt en STOR nachotallrik med guacamole och bönor. Yammi!
Därefter la vi oss på stranden för
att försöka få lite färg, men det var lättare sagt än gjort. Molnen hade
lyckats komma fram och det var inte så många andra som ville lägga sig på
stranden och sola, utan nöjde sig med att sida på kanten av strandpromenaden.
Detta innebar att vi hade väldiga problem med att byta om till bikini när alla
satt och kollade på. Men vi lyckades utan att tappa någon handduk eller så,
Emma lyckades dock sätta sin bh ut och in!
När vi låg där på stranden och
snackade kom vi och tänka på den svenska maten, då främst köttbullar. Så därför
tog vi helt spontant nästa spårvagn till Ikea för att äta våra köttbullar. På
köpet blev det även två kanelbullar och vitlöksbröd. Väldigt fin kombination!
Nere på bottenplan i Ikeas mataffär gick vi loss på dem svenska delikatesserna.
Personlen ante att vi inte var australiensare och även dem fick sig ett gott
skratt åt vårt fnissande. En man kom fram och visade att han hade en
nyckelknippa med en älgskylt och han visste var Liseberg och Malmö var för han
hade tydligen jobbat inne på Liseberg som, vad sa han egentligen, var det
pizzabagare tro. Kommer inte ihåg med han var i alla fall väldigt lycklig över
att äntligen kom två blonda tjejer in på Ikea I Australien. 
Jag gick därifrån
med Marabou, glögg som ska sparas till julen, vet ju inte om jag kommer till
Ikea igen, samt lussebullar och pepparkaksdeg. Så ja jag har tjuvstartat med
julen, men jag är inte den första. Här har dem redan börjat pynta i
shoppingcentren. Jag köpte dessutom julklappar till barnen, så har jag det
gjort. Till mig fick det bli en selfiestick. Nu har ju den värsta dramatiken
över att alla måste ha en selfiestick lagt sig, så då kan jag få köpa en. Det
är lite så jag är som person, lite sen på modet haha. Men innan jag visste att
den passade min Iphone 4. Jag var tvungen att fråga han som stod i kassan och
han undrade om jag hade min mobil med mig. Ja sa jag och visade. Kom i alla
hast på att det står ju på svenska. Då säger han hm okej och bli lite tveksam,
hur ska vi lösa det här nu liksom. Men tack och lov är ju alla ikoner likadana
på vi listade ut att ja det kommer fungera med min mobil och mycket riktigt
gick det.
Tiden hade bara rusat iväg och det
var dags att åka hemåt. Det känns väldigt tryggt att åka kollektivt här då det
står minst två poliser på varje station och här är väldigt många stationer så
dem måste ha gott om personal inom myndigheten här. Även denna gång fick jag ta
en taxi, men nu från en annan station och det blev hälften så dyrt eller
billigt, det beror på vem man pratar med. I alla fall var det en lyckad dag!
Dagenskvällsmat var jag kock åt och
på menyn stod det swedish meatballs med efterfrågan från Lisa (mamman). Trotts
att jag åt det igår, är svenssons köttbullar svårslagna. Prick klockan sex
bestämd tid var allt färdigt. Oturligt nog var det bilköer så familjen var inte
hemma prick sex.
Usch vad trött jag blir. Mitt rum
ligger bredvid Liams och han tycker inte om att gå till sängs. Så varje gång
måste dem låsa in honom och han bara skriker och bankar på dörren och jag får
spel. Att man aldrig kan få en tyst stund. Dessutom går det inge bra för mig
med det här med att planera aktiviteter. Det är så svårt när man inte kan ta
sig någonstans. Jag är så van vi att jag alltid har en bil hemma eller i alla
fall att det går en buss i närheten. Men här känns det som omöjligt. Jag blev
liksom lite deppig nu. Jag vill hem! Hem till familj och vänner. Hem till mina
hästar och Molly. Igår var det farsdag och tvingades säga grattis via skype. Hur
ska jag klara av tre månader till? Men jag är stark! Jag ska, vill och måste
göra det här. Mitt livs äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar