Minne som en guldfisk

Det här med att köra bil till jobbet tyckte man förr (dvs. för två år sedan, jag var ju inte så gammal) skulle vara roligt och häftigt. Tänk att få sitta helt själv i bilen, bestämma helt och hållet vad man ska lyssna på. Men ack så fel jag hade. För det första har jag inte en Ferrari vilket säkert hade lyst upp vardagen lite och för det andra så tar det sån tid. Jag lägger nästan två timmar om dan i bilen, om man har tur och slipper köer. Så vad gör man själv där i bilen kl halv sex på morgonen… Jo jag kommer på mig själv att helt plötsligt börjar jag tänka: men vad heter det på engelska och hur säger man det? Smått oroligt för hur det kommer gå där down under. Så jag sitter alltså och pratar med mig själv hela vägen till jobbet och jag är väldigt glad att ingen hör mig. Visst har man lärt sig engelska i skolan, men inte direkt dem fraserna jag skulle kunna behöva nu exempelvis ”Hur tvättar man kulör tvätt” har inte en susning. Förvisso har jag minne som en guldfisk men det där har i alla fall inte jag lärt mig i skolan. Men folk säger att det kommer automatiskt, så jag fåt väl sätta i pluggen i kontakten igen och hoppas på det bästa.

På tal om det här med dåligt minne. När jag skriver packlista sätter jag inte mig ner och tjopp så var den färdig. Nejdå, flera dagar efter att jag börjat på listan kommer jag fortfarande på saker jag ännu inte fått med och då gäller det att vara snabb upp med penna och papper och anteckna detta för lika fort som regnet drar in över Sverige, är det saken borta. Som tur är finns det ju affärer även i Australien.