Problemen är många

Vet inte om jag redan berättat detta, i så fall får det bli en repris. I alla fall så häromdagen hade Liam ingen blöja på sig, liksom träning för att vänja honom av blöjan. Jag hade av misstag glömt bort detta. Jag var ute och hände tvätt när jag plötsligt hörde världens skrik från Liam i alldeles för hög tonart. Jag var nästan färdig och tänkte, att om han hade gjort illa sig skulle han komma springandes till mig. Men det gjorde han inte, skriket börjar avta och jag begav mig inåt. Synen när jag kliver in i vardagsrummet är Liam som står som förstenad gråtandes på mattan framför tv:n. Jag frågar honom varför han är ledsen och då säger han helt ärligt: ”I have done poo”. Han tycker det är så äckligt och han blir riktigt grinig. Men nu till själva poängen. Jag tänker jaja, då byter vi blöjan. Jag drar ner byxan. Amen va in i ***, tänkte jag. Dem små blåa byxorna var inte längre blåa kan jag säga. Så nedrans äckligt. Stackars unge!

Nu när jag passar barn hela dagarna långa, är det som att jag får uppleva delar av min uppväxt igen. Kommer ni ihåg den söta lilla elefanten med dem stora öronen, även kallad Dumbo. Japp Dumbo är med mig här på andra sidan jordklotet. Jag trodde inte det gick på tv längre. Jag kan även allt om serien Paw Patrol. Ett gäng tecknade hundar som tillsammans med sin ledare hjälper folk i nöd. Där är en brandhund, en polishund, en bygghund osv. Det är faktiskt ett rätt så bra tv program. Säger jag som är 20 liksom. Annars tycker jag att dagens barnprogram är så överarbetade på något sätt. Var är dem lugna fina Astrid Lindgrens sagor? Ett bra exempel på detta världsliga problem är när jag häromdagen skulle läsa en bok för Liam. Den var med figurerna från I drömanas trädgård (In the night garden). Jag kan säga att jag fattade inte ett dugg av vad jag läste, inte för att den var på engelska utan för att orden var obegripliga.

”One day Makka Pakka was walking to his Pinky Ponk ship to drink his Pinky Ponk juice with his friend Upsy Daisy. His other friends Igglepiggle, Tomblibooerna Unn, Ooo och Eee, och Pontipinerna was already there. Don’t spill your Pinky Ponk Juice said Igglepiggle…”

Hur I all världens väg ska en treåring förstå det här, om inte jag ens gör det. Jag fick nys om det här programmet när jag gick på högstadet. Det var min lärare Jonas, hans son älskade detta programmet och Jonas totalt hatade det. Jag har sett några program och inte ens då förstå man handlingen. Kolla själv och se!

In the Night Garden

Ett annat roligt fenomen upp stod i morse. Jag gick upp för att äta min vardagliga frukost och upptäcker att yoghurten är slut. Hur ska jag nu kunna äta min müsli med yoghurt som alltid. Jag ser att där är ett annat paket som liknar yoghurt, där är en bild med frukt och bokstäverna bildar ordet custard. Jag har ju precis lärt mig hur yoghurtpaketet ser ut, ska det nu komma in en annan i kylskåpet tänkte jag. I vilket fall häller jag det över min müsli och smakar. Hmm det smakar som vaniljsås. Av erfarenhet vet jag att yoghurt kan vara väldigt söt och sliskig utomland så jag tuggar i mig det. Lite senare dök ordet upp i huvudet på mig igen och jag tog fram Google translate och det visar: custard= vaniljsås. Jag har alltså suttit och ätit vaniljsås till frukost och barnen har glatt ätit vaniljsås hela dagen rakt upp och ner i deras små skålar. Var är den hemmagjorda pajen undrar jag?

Inte nog med detta, utan jag har faktiskt några andra världsliga problem att ta upp. Hur gör man för att undvika alla dessa pinsamma situationer?

Igår satte jag Liam i cykelkärran och jobbade mig sakta men säkert upp för den långa men inte så branta backen, men som var tio gånger värre med en Liam därbak. Jag tänkte att jag skulle tjäna lite extra poäng genom att bjuda honom på glass. Det uppstår dock vissa problem. Den blåa glassen befinner sig plötsligt i hela hans ansikte och hela hans händer. Det är definitivt för varmt för glassätande, glassen smälter snabbare än Australiens snabbaste Känguru då Liam lägger mer tid på att hälsa på okänt folk. ”Hello lady” ”Look, I’m eating Icecream” ”Where is he going?” ”What is she doing?” Frågorna är många och alla kan ju höra vad han säger. SÅ PINSAMT! Folk måste ju tänka, få tyst på honom någon gång. Inte nog med allt detta, själv ska jag försöka få i mig min egen glass och få någon njutning av det hela.

Jag har även ett annat problem. Alla är så trevliga här. Nja det är ju inte problemet. Problemet är allt: hi, hello, good day, good morning, how are you? Hur ska man någonsin hinna svara??? Typ som på promenaden. Man möter en man på en hundradelssekund och på den hundradelssekunden ska det ställas tre frågor och ges tre svar. För mig går det inte ihop. Eller som i kassan på Ica höll jag på att säga, men det finns ju inte här, då ska det ställas tre frågor, ges tre svar samtidigt som man håller på att räkna ihop pengarna. Nog för att jag är tjej. Men jag hinner inte med. Dessutom ska man hinna förstå vad folk säger och hjärnan ska sökas igenom för att hitta dem rätt orden och sända ut dem genom munnen. OMÖJLIGT är mitt ord. Men det är väl bara något som ska ske, ingen bryr sig egentligen om svaren, det är ju glömt lika snabbt. Annars måste kassörskan ha väldigt bra minne måste jag säga.