Emirates Melbourne Cup Day

Oj vart ska jag börja. Igår var en utav mina bästa dagar någonsin. En hel dag ute på Flemington med superfint väder, goa folk, fina hästar och världens mest exklusiva galopprace. Det var dagen alla pratat om i veckor och frågan alla ställt sig, nämligen vem ska krönas till kung på Emirates Melbourne Cup Day.

Dagen börjar klockan sju på morgonen. Jag går upp och ser hur solen skiner genom persiennerna och känner hur ett glädjerus drar genom hela kroppen. Prick på bestämd tid står jag redo i dörröppningen. Alla klänningens knappar är knäppta efter mycket slit, de högklackade skorna är på, väskan är packad med paraply i fall att, håret är prytt med både munk och piffig accessoar och viktigast av allt, smilet är på.

Jag tar tåget till Southern Cross där jag förväntas möta upp min svenska vän Emma som också jobbar som Aupair här i Melbourne. Tyvärr är hennes tåg försenat och jag tar tillfället i akt att se alla förbipasserande män och kvinnor som också bestämt sig för att åka till Flemington med tåget. Däremot är det endast tolv grader och mina ben ser ut som gåshud, vita och piggiga. Tillslut dyker Emma upp och vi hoppar på tåget med varsin godispåse med lösgodis. Man kan ju inte motstå när man väl hittar godisbitar som inte är paketerade med fem lager plast. Damen bredvid och mannen i gången lägger dock märke till detta och drar genast på smilgroparna. Får tipset av henne att det är så man raggar upp killar, godispåsar och hundvalpar?!  Nja där har hon väl i alla fall fel, det är det man raggar upp tjejer med.

Väl framme är vi som två barn på julafton. Det är folk överallt och vi gjorde det som var lättast, följde strömmen. Strömmen tog oss ner till banan och wow vilken syn. Första racet hade redan gått men än fanns det många kvar. Båda två är extrema fotonördar och tar kort på allt, oss själva, blommorna, hästarna och till och med soptunnorna fick vara med på ett hörn.

Det viktigaste loppet gick av stapeln klockan tre. Vi hade lyckats ta oss fram till passagen där hästarna går innan och efter loppen. Där stod vi som packade sillar och värmen började komma. Väntan var olidlig och kändes som en hel evighet. Fötterna skrek på hjälp och smaken av fjädrar i hela nyllet från tjejen bredvids hatt gjorde mig smått irriterad. Men inget kunde stoppa mig från att gå därifrån innan racet var avklarat. Plötsligt stod alla upp och sjöng nationalsången och det var så sjukt mäktigt. Det var endast en tjej med bland tjugofyra killar och jag och Emma hejade på henne. Och vem tror ni vann? Jo tjejen såklart. Folk var som tokiga när hästarna sprang i mål och själv kände man för att skrika bara för att alla andra skrek. Hon är den första kvinnan att vinna detta enorma pris och vi skulle satsat pengar. Då hade även vi varit rika nu. Den där dagen är nu förevigt historisk och någonstans i folkvimlet stod vi och såg detta live.

Jag lovar att det var inte en enda som hade likadan klänning trotts alla dessa hundratusentals människor. Vissa snyggare än andra.

Vi åt gott och drack några drinkar, som vi efter många om och men lyckats hitta då vi sett alla gå runt med dessa men hade ingen aning om vart dem var. Vet man inte så måste man fråga och här borta i världens andra ände spelar det ingen roll om man gör bort sig. Vi fick varsin ros från två killar som i mitt tycke inte var snygga men som visste hur man charmade tjejer. Ena killen drog namngrejen. ”Vad vill ni att jag ska heta? Tycker ni det är snyggt? Ja svara vi. Tycker ni det är snyggt? Nja svara vi. Tycker ni det är snyggt. Nej svara jag tydligt. Synd det är mitt namn svara han och han bröt ihop av skratt. Uopps vad visste jag haha!

Efter sista racet började folk dra sig mot utgången, men jag och Emma ville inte gå. Var är efterfesten liksom, tänkte vi. Något vingliga och glada i håget gick så även vi mot utgången och tog tåget tillbaka till stationen. Där hoppade vi av och tog en glass längst med ån. Väldigt trötta begav vi oss sedan hem och jag tvingades ta en taxi på egen hand för första gången. Trotts en superlyckad dag, har det nog aldrig varit så skönt att krypa ner under täcket igen. 

Åh just det, upptäckte imorse att jag inte tagit av mig klänningen då solen gett mig värsta brännan. Tänkte inte på att smörja in mig. Det var ju inte så varmt på morgonen. Jag vet, jag vet, mitt fel.