Att pointera, EN MÅNAD KVAR TILL
JULAFTON!
Igår blev en hektisk dag då jag
fick ett mail från luftballongsbolaget som jag egentligen skulle flyga med
imorgon. Där stod det vinden och vädret skulle bli bättre idag (tisdag) än
imorgon (onsdag) så om jag ville förstärka mina chanser att få flyga skulle jag
boka min flygning till tisdagen (idag) istället. Men grejen var den att jag
redan hade fixat med boende hos en av familjens släktningar som bor i utkanten
av Melbourne. Jag skulle gå på någon slags konsert med henne dagen innan och på
morgonen skulle jag ta en slags taxi kallad Uber in till hotellet där vi skulle
samlas. Så nu var frågan hur jag skulle göra. Dessutom är tisdagar inte min
lediga dag. Efter många olika tankar och idéer fram och tillbaka beslöt jag mig
för att boka en säng på ett hostel igen (inte samma dock), för då slapp jag
kostanaden för taxin. En natt här kostar ca 200kr så det är inte så farligt.
Dessutom fick jag ledigt på tisdagen utan att ta bort min lediga dag på
onsdagen. Lisas syster kunde ta hand om Liam.
Så igår (måndag kväll) blev jag
skjutsad till tågstationen. Tänkte hoppa av vid stationen som låg närmast
hostelet, men såklart gick inte tåget dit så jag fick promenera helt enkelt.
Klockan nio på kvällen stod jag i receptionen för att checka in. Jag var
fortfarande uppe i varv eftersom jag hade fått packa ihop alla saker i ilfart
och snabbt ta en dusch, så jag uppfattade inte riktigt uppgifterna om min
vistelse på hostelet. Jag kliver ut hissen på andra våningen som jag visste att
tjejen i receptionen hade sagt, men jag kommer inte ihåg vilket rumsnummer hon
sa. I handen höll jag kortet som ledde in till en utav alla dörrar på våningen
och det fanns ingen symbol om vilken. En annan gäst kom förbi och jag frågade
henne om man kunde på något vis se vilken dörr kortet gick till, men det kunde
man inte. Så jag fick helt enkelt gå runt och prova i alla dörrar. I dörr 202
fick jag en grön lampa och jag gick in. Den plötsliga tystnaden som uppstår är
hemsk. Jag kände mig inte alls bekväm i den situationen, inte alls välkommen.
Klockan hade nu hunnit bli halv tio
och jag kände att jag måste gå och lägga mig direkt, annars skulle jag inte
komma upp på morgonen. Jag ringde numret som jag blivit ombedd för att
kontrollera så att väderprognoserna fortfarande såg goda ut. Jag hade väldigt svårt att somna då folk går
in och ut hela tiden, lampan tänds och släcks, folk pratar högt och tydligt och
jag har trafiken utanför fönstret genom mina öronproppar. Tillslut måste jag
somnat och vaknar mitt i natten över att jag inte för luft. Min näsa är som
totalblockerad, typ som ett lock för öronen fast i näsan. När man sover med så
många andra personer som för det första är okända människor, gör man inte
direkt värsta harklandet för att försöka få bort blockeringen. Så jag försöker
ta mig ner för våningssängen i mörkret och ut på toaletten. Jag känner hur jag
inte alls vill gå in där igen men det var fortfarande en timme kvar tills min
beräknade tid då jag behövde gå upp. När
klockan ringde en timme senare, tre på morgonen kände jag att jag faktiskt
lyckats somna på den korta stunden. Men bara för det var jag inte alls pigg på
att gå upp. Fortfarande halvsovandes försöker jag få på mig lite smink och få
bort knutorna från mitt hår.
Utcheckad och klar beger jag mig ut
på gatorna bortåt mot hotellet där jag förväntades möta upp piloten för dagens
flygning och mina medpassagerare. Det var mörkt och lite halvruggit. Det var
bara jag och alla nattarbetare ute. Duktig som jag är stannar jag vid röd
gubbe, men inser att den aldrig blir grön och det är inte en bil på vägen, så
jag bara gick och gick och gick. Efter cirka en halvtimmes promenad (ni kan
tänka er, jag hade inte ens fått i mig någon frukost än) får jag syn på den
maffiga entrén till ett av Melbournes finaste och dyraste hotell, Sofitel
hotell. Den stora gulgranen är uppe men sin fina belysning och jag vet inte om
jag vågar gå in där. En utav personalen lägger märke till min förvirring och
frågar om jag ska på ballongflygningen. Han stöter säkert på sådana som mig varje
dag och tänker, jaha ännu en till. Lobbyn är hur stor som helst och självklart
är jag först på plats. Alltid redo!
När alla kommit hoppar vi in i
minibussen som ska ta oss ut till uppstigningsplatsen, som i dag var ute vid
Flemington. Då morgondagens flygning är inställd var det två ballonger som
skulle gå upp på samma ställe. Jag fick bära glasögon och skyddshandskar för
att hjälpa till att hålla i öppningen på ballongen när all kalluft blåstes in.
Därefter var det dags för värmen som elden att stiga in i ballongen. Det var
riktigt tungt och det kändes som om jag skulle bli en grillad kyckling.
Ballongen lyfte upp korgen i rätt position. Hela ekipaget var bundet till
minibussen ifall att ballongen ville ta sig iväg. Piloten Peter sa att det har
hänt att ballongen har fått minibussen att rucka på mig. Vilka massiva
krafter
tänker jag.
Peter går igenom säkerhetsreglerna, så som att inte hålla mobilen
eller kameran utanför korgen i fall att man tappar den. Det kan orsaka en
kraschad vindruta på en bil som kör längs med motorvägen eller grannens
fönster. Trotts att det ligger mycket allvar och det är seriösa grejer vi
pratar om, så som att inte stå för nära den stora fläkten, har han en viss
charm i rösten som gör det hela så mycket mer spännande. Alla hoppar in i
korgen för att få vikt i den och därefter är vi redo för take off. Upp, upp och
iväg! Vi såg hela galoppbanan med tränarna och sina hästar som även dem gått
upp tidigt denna morgon.
Att färdas i vindens riktning är så
behagligt, det blir liksom helt vindstilla och helt tyst och med den fina
utsikten måste man nypa sig själv. Det enda jobbiga var att blåsarna förde
väldigt mycket liv, men dem gav i alla fall värme, för det var en väldigt kall
morgon. Peter styrde ballongen runt, runt, upp och ner för att ge oss perfekta
vinklar att fånga staden.
Vi var uppe i luften i cirka en
timme innan Peter fick visa sin skils på att fickparkera en ballong. Han hade
förberett oss för att det kunde bli skumpigt och vi skulle luta oss bak, böja
på knäna och hålla i oss. Det måste sätt väldigt fånigt ut när vi stod där och
höll oss krampande i handtagen och så blev det en sådan fullträff. Den andra
ballongen som hade följt oss fick däremot inte en sådan perfekt landning, då
deras go pro som hängde utanför korgen fastnade i ett träd. Men även det
slutade gott.
Trotts långa bilköer smet vi lätt
förbi sidan om då vi räknades som en slags taxi och vi var tillbaka på hotellet
på nolltid. Nu väntades en fantastisk champagnefrukost med fin utsikt på
trettiofemte våningen av femtio, jag fick ju lock för öronen bara av att åka
hiss och svindel från toalettfönstret. Men uppe i en korg fasthållen av ett par
vajrar, bundna till en stor tygbit, var jag inte ett dugg rädd. Det kändes
faktiskt väldigt tryggt.
Helt slut i huvudet tog jag tåget
hem till stationen där jag tog en taxi som jag fick vänta på i en hel evighet.
Men det var det värt för den taxichauffören var väldigt trevlig. Han var
tydligen uppväxt i England och han gav förslag på vad måste göra här i
Australien och att gatorna här utanför Sandhurst är döpta efter kända
racehorses och att han tyckte att Sverige skulle ha euro i stället för kronor
och allt började med ”Hur är det, vad har du hittat på idag?”. Svårare än så
måste det inte vara för att bryta isen.
Som pricken över i:et blev jag
tvungen att passa Liam för några timmar, typiskt! Jag som tänkt att bara lägga
mig och kolla på en film.
Jag vill tacka mamma och pappa som
gav mig denna upplevelse i julklapp till mig. God Jul, älskar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar