Lussebak och önskan om att få vara barn igen

Feeling hot, hot, hot! 35 grader stod termometern på idag och lussebullebak stod på schemat. Men först julavslutning på lekgruppen med Liam. När det kom till fruktstunden, var det inte frukt som gällde idag, nej idag var det fullt med kakor och små minipajer som är väldigt populära här. Trotts att jag var yngst av dem vuxna, räknades jag inte som barn och ”fick” därför inte trycka i mig alla delikatesser. Fast fick, fick jag väl, men ingen annan av dem vuxna åt. Fast jag lyckades få en liten, liten sak som såg ut som en chokladboll men smakade sådär, som Liam inte ville ha. Alla barnen fick varsin bok i julklapp och därmed var lekgruppen över. Räddad av regnet fick jag skjuts både dit och hem av mamman, vilket mina träningsvärks ben hurrade över. Jag tror en utav mina nerver hamnat i kläm eller något, för det känns som ett uns av kramp konstant i vaden.

Väl hemma skulle jag sätta en lussekattsdeg, men insåg att det varken fanns kardemumma eller smör. Men jag skippade kardemumman och tog samma smör som vi brer på makorna. Då inser jag än en gång att jag måste röra ihop smeten till en deg förhand då det inte fanns någon köksassitent. Jahap nu fick jag kramp i armen också. Nästa kompromiss blev hela grejen med plåtarna, dem är ju väldig små så det fick endast plats fyra lussekatter på varje plåt. Detta är saker som jag är så bortskämd med, att det bara är en självklarhet att det finns i köket. Slutresultatet blev något som såg ut som lussekatter, fast smakade inte så bra som dem hemma i Sverige, trotts att jag använde svensk kronjäst.

Innan kvällsmat åkte vi för att hämta upp dottern på gymnastiken och det var en upplevelse i sig. Jag och dottern går inte så bra ihop, vi är som två pluspoler mot varandra, men jag måste ändå erkänna att jag tyckte synd om henne när hon står där på linjen och blir sist vald i leken som yngsta medlem i hennes grupp. Ledarna kan jag inte kalla ledare. Faktum med att det var nog dem sämsta ledarna jag sett. Att man leker och har roligt på träningarna är viktigt, men när alla lekar handlar om att bli vald och vinna och det inte finns någon lärdom i det hela, ser jag ingen mening med det. Ett exempel är leken då barnen ska själv kategorisera in sig i tre olika grupper: dem som är bra på att gå på händer, mindre bra och behöver träna betydligt mer. Isla gick till den gruppen som behöver träna mer och det var korrekt för hon kan inte alls gå på händer. Detta var då som en tävling inom kategorierna och ledarna sitter och ritar sträck, ja såhär långt kom du och såhär långt kom du. Istället kan dem väl resa sig upp och visa och hjälpa barnen hur man faktiskt gör ett gående handstående. Efter träning blir det så även här ett kalas med kakor, godis och pizza för säsongsavsluntningen och jag sitter dräglandes och tittar på. Åhh vad jag saknar att vara barn, så mycket enklare livet var då. Man behövde tillexempel inte ta hand om den treåriga, irriterande ”apan” som sprang rakt ut felertal gånger under gymnastiklektionens gång och höll på att bli kickad i huvudet. Man behövde heller inte bry sig om morgondagen, som bli ett helt annat inlägg.