Sussanwomensfunrun

Vet ni vad jag har gjort idag på 3 månader i Australien dagen, jo jag har sprungit Sussan Womens funrun i St Kilda fem kilometer. Jag hade lyckats få pappan att skjutsa mig till stationen halv åtta imorse så att jag kunde vara på plats innan nio för att hämta upp min t-skirt, loppet började inte förens halv tio så på så sätt var jag ute i god tid. När jag hoppar av tåget måste jag hitta till rätt spåravagn ner till stranden, som tur var var det en dam som såg sportklädd ut och redo för race som jag kunde fråga. Hon berättade gladeligen att hon hade varit på julfest och bara sovit tre timmar och att hon nu bodde hos hennes pappa, alltså en tjej i över 40års åldern, för att de renoverade hemma hos henne bla, bla, bla. Men hon hjälpte mig i alla fall till den rätta platsen och där kom nästa utmaning, att hitta vart man skulle hämta upp sin t-skirt och nummerlapp. Allt jag såg var bara en massa kvinnor i deras illrosa tröjor, nästan som ett hav fullt med smurfar fast rosa. Men jag lyckas hitta rätt efter att ha frågat ytterligare några personer. Nästa blev att besöka bajamajorna, men kön var extremt lång och jag visste inte om jag skulle hinna innan loppet gick av stapeln, så jag struntade i det. Men det skulle jag inte gjort för det ända jag tänkte på nästkommande fem kilometer var hur otroligt kissnödig jag var. Det var extremt jobbigt att springa och blev frusterad att kroppen inte rörde sig som hjärnan ville. Än en gång dök en komiska situationen upp då Emelie Svensson försöker springa och dricka vatten ur en mugg, DET GÅR INTE! Mamma är ett vittne på det. Som vi skrattade åt det när vi tillsammans sprang vårruset. Arrangörerna hade satt upp en skylt med fem kilometer och då tänket jag å vad skönt det är snart över, men jag vet inte varför den skylten satt där då det visade sig vara extremt långt kvar. Det roliga var att dem hade placerat killar i bara överkroppar på den sista kilometern för att få oss kvinnor att peppa till lite extra. Det är ju inte direkt så jag vill vissa mig inför snygga killar, ansiktet rött som en julskinka och fyllt med svettdroppar. Väl i mål fick jag en godiebag och en medalj. Jag var inte helt nöjd med min tid på 28 minuter, men jag hade i alla fall sprungit hela vägen även om jag var på väg att bryta av flera gånger och trotts att jag hade en sextioårig tant i ryggen. Därefter följde en lottdragning som såklart inte ledde till någon succé och en prisutdelning som bara gjorde mig deprimerad, så många priser och inget för mig. Jag vet att det inte handlar om att vinna, utan om att jag gjorde detta för bröstcancerforskningen och för alla dem som varje dag kämpar med denna fruktansvärda sjukdom, men tävlingsmänniskan i mig säger ändå, det hade varit roligt att få en sådan där stor medalj och att få ta klivet upp på prispallen.

Trotts att jag inte hade en aning om vart jag åkte, lyckades jag ta mig hem och väl hemma går jag in för att se resultaten för dagen och ser att jag lyckas i min kategori 19-24 år hamna på tionde plats av hundrafyrtio tävlande. Nu känns det bättre för självförtroendet.

Som sagt var har jag idag varit här i tre månader, two to go! När jag tänker efter såhär långt inser jag att jag har prickat av otroligt många saker på min ”bucketlist” och fler blir det förhoppningsvis. Två månader känns väldigt lång tid, men förhoppningsvis går det fort för jag längtar så mycket hem speciellt nu när julen kommer.

Påtal om jul, ser jag som jag nämnt tidigare på julkalender tusen år till julafton. Den är inte så bra som jag förväntat och den har fått väldigt mycket kritik av media. Men förhoppningsvis blir den väl bättre, för just nu är det som en dokumentär man ser på i skolan.

Något annat jag måste säga som är väldigt roligt är det här med GPS: er. Pappan här i familjen har en inbyggd gps i bilen med en tjejröst. Han säger att han inte alls tycker om detta då han inte gillar när tjejer säger till honom vad han ska göra. Men jag har lyssnat och insett att hon säger i alla fall please. Haha!

Sen det här med att tappa bort saker. Jag har lyckats tappa bort mitt lösenord till extra mobilen jag tagit med mig, även om jag inte behöver den, känns det ändå frusterande att inte veta var det är. Det roliga är att man letar på samma ställe flera gånger i hopp om att det plötsligt ska dyka upp och som Johan Glans mamma säger ” Det är konstigt att man alltid hittar det man letar efter på sista stället man letar på”.

En annan klassiker är såklart Svensson Svensson. Det bästa sättet att muntra upp mig själv är att sätta på svenska klassiker eller svenska komiker. Ibland viker jag mig dubbel av skratt här helt för mig själv.

Just det måste ju visa min fina julkula jag fick häromveckan och mina två vänner som Lisa har gett mig.

Jaja, jag har säkert en massa andra saker jag vill säga och tycka, men just nu står det helt stilla så det får bli en annan gång. Jag ursäktar om vissa saker upprepas, har ibland minne som en guldfisk.