Show och Lucia

Lucia! En dag som innebär många minnen, några bra och några lite sämre. Hade hoppats på att få med mig familjen eller min vän Emma till Svenska kyrkan ikväll för att kolla på luciatåget, men nu verkar det som om jag får åka ensam. Hur det har gått, får ni reda på senare.

Men nu ska jag berätta om gårdagen. Som vanligt fick jag äta frukost i lugn och ro, då föräldrarna var på simning med barnen, då uppskattar jag faktiskt ensamheten. Väl hemkomna och lagom uppjagade skulle vi försöka få Liam till sängs, så att Lisa, Isla och jag kunde smita ut och upp till klubbhuset där det idag hölls en julfest för alla barn här i Sandhurst. Men det var lättare sagt än gjort, nyfiken sprang han runt och frågade vart alla skulle och vi fick dra till med att vi skulle handla mat.

Först bjöds vi på en trollerishow som jag minst tyckte var lika rolig som barnen tyckte. Det bästa var när trollkarlen tog fram sina ringar, ni vet dem som man ska försöka få ihop och bilda en kedja. Till sin hjälp hade han en tjej på sex år från publiken. Då säger han till henne om hon kan hitta något hål i ringarna som han eventuellt kunde använda för att då bilda kedjan. Hennes svar var ”Here” och så pekade hon rakt igenom det stora hålet i ringarna. Så roligt att det förtjänade en applåd.

Det bjöds på korv med bröd och sockervadd och sist men inte minst, dök tomten upp och alla barnen fick julklappar. 

På kvällen var jag medbjuden in till Melbourne tillsammans med Lisa, för att fira en vän till henne. Jag visste inte riktigt vad det var vi skulle göra. Men det visade sig bli ett möte med väldigt starka karaktärer. Ena mannen hade en pappa som ursprungligen kom från Gotland, den andra var från England och han i sin tur var tillsammans med en dam från Tyskland. Hon hade permanentat sitt hår och var väldigt frågvis, fast på ett påhoppande sätt. Tillexempel som när jag råkade säga att min bror är ”longer than me”, istället för ”taller than me”. Det var ett bord bokat på en restaurang på ett hotell och oj vilken god pastarätt jag beställde. En av alla gånger man känner att yes jag valde rätt. Till detta var jag bara tvungen att prova en snickers martini. Dessvärre hade grädden och spriten skurit sig, så det såg inte så god ut, men den var det. 

Därefter begav vi oss till kvällens Papillon show inne på Wonderland Spiegeltent. En väldigt annorlunda akrobatik show om man säger så, men det hela var på ett komiskt sätt och folk var glada och det var en kul upplevelse. Det bästa var när en utav artisterna säger att han har turnerat världen runt och han har försökt förklara på alla språk han kan komma på att han inte är guy, utom svenska, och alla i vårt sällskap vänder sig mot mig. Hm, var det meningen eller? Hans förklaring var att det inte var lönt, för svenska killar är så snygga. Nja de är väl inte snyggare än i andra länder, måste jag tillägga.

På vägen hem i bilen spelade radion så många bra remixer. Ni vet när man bara känner för att dunka med och släppa loss. Det tråkiga är att dess remixer inte finns att tillgå då det är själva radiostationen som sätter ihop dem, trist när det är värsta workout musiken. 

Vaknade i morse och tänkte: ”Jaha, lucia och jag har inte nära och kära en stenkast bort”. Jag går upp och gör vid mig och ser att jag fått ett sms från Emma, om att hon inte kommer med mig till kyrkan, men ville fortfarande ses för en shoppingtur i stan. Klockan började närma sig elva och föräldrarna visade ännu inga tecken på att dem var redo för att gå upp och skjutsa mig till tågstationen. Men så plötsligt dök Dean upp och säger att det är fem minuter tills att dem ska åka. Wow, det kom som en chock. Jag har så svårt för spontangrejer, men det blir det mycket träning på här kan jag säga. 

Som sagt var, var det egentligen tänkt att familjen skulle åkt med mig in till svenska kyrkan för att få uppleva en utav våra svenska traditioner, men de bangade ur i sista sekund med anledning av att baren sov hos farmor och farfar och var uppe sent på kvällen och uppe tidigt på morgonen så dem skulle vara utmattade. Men luciafriandet var ingen nyhet för dem och jag känner att bättre planering hade kunnat lösa det problemet. Men jag ville så gärna in, så jag åkte själv.

Såklart var det tågstrul och ersättningsbussar var insatta. Så jag fick tillbringa ståtid på en svettluktande buss i 35 graders värme, mindre roligt. Desto mer hjärtvärmande var att se två män resa sig upp för att i all hast hjälpa en tjej i rullstol, ut ur tåget och folk gav plats för dem äldre att sitta när det var ont om platser. Alla är vi inte onda!

Som en parantes såg jag på vägen att restaurangen Friday’s finns även här. Om ni aldrig ätit där, så gör det och beställ in en chokladmilkshake och en brownie. Mumms fillibaba!

Jag och Emma åkte till Ikea och inhandlade Marabou, kanelbullar och pepparkaksdeg, bara för att vi kunde och var sötsugna. Dessutom köpte jag för första gången i mitt liv, snaps. Men faktum var, att det inte var till mig, utan till en utav familjens vänner Andrew som är den som har varit mest intresserad av att veta saker om Sverige och som förtjänar en julklapp.

Nästa parantes blir att jag såg samma killar som hade uppträtt på showen häromdagen, ute på gatan i ett street performance. Lite lustigt faktiskt!

Därefter tar jag en tram till svenska kyrkan i Toorak, utanför Melbourne och där mötts jag av en massa svenskar. Det roliga då var att jag insåg att alla var blåögda och blonetter, så det är inte så konstigt att Australiensarna får den uppfattningen om oss svenskar. Där var väldigt mycket folk och jag insåg att jag skulle åkt dit där tidigare för att få en sittplats. Det var inte riktigt som jag hade föreställt mig. För det första var det ingen riktig kyrka och själva lokalen var formad som ett L så där jag hamnade kunde man inte se luciatåget live förutom när dem gick in och ut. För att lösa detta hade dem satt upp en tv med en kamera som filmade allt live, men det gick sådär med tekniken då det gång på gång sprakade i högtalarna.

Under tiden jag sitter där på golvet omringad av allt folk och hör alla sånger, känner jag hur tårarna börjar komma och tankarna gick till familjen hemma i Sverige. Jag kände mig så otroligt ensam just där och då. Alla minnen från när jag gick med i luciatåg kom upp och vilken speciellt dag det är för mig.

Jag köpte en lussekatt och glögg, som faktiskt inte alls var gott så jag fick sprit i, fast att jag tackat nej och till råga på allt var det väldigt dyrt. 

Jag ville bara hem till min säng, men det tog en bra tag innan jag nu hamnade här, nyduschad och mentalt utmattad. Det blev ännu en taxiresa hem, en pinsam sådan, då jag skulle försöka ta mig in i den höga taxin med en rad Marabou halvvägs i munnen, tajt klänning och en massa kassar. Hade inte förväntat mig att den skulle komma så snabbt, det brukar ju ta en stund så att man kan förbereda sig.

Det blev en melon till kvällsmat och jag fick tyvärr aldrig köpt Pringles med hamburgarsmak, hittade ju inte dem. Jag tittade på SVT luciasändning och ytterligare några tårar kom. Men jag var i alla fall ”hemma” igen. 

Kan man sitta här om man behöver en vän?
Den säger ju med speciella behov.