Swan Hill och nytt år

2016… Ja vad ska man säga? Nytt år, nya möjligheter. 2015 var minst sagt ett känslomässigt år på både gott och ont. Jag fyllde 20, vilket öppnade upp nya dörrar i det verkliga vuxenlivet. Det kändes som om det var symbolen för att det var dags att på riktigt ta ansvar för saker och ting. Min pappa fyllde femtio vilket firades med en höjdarfest som gav mycket gott med sig i slutändan. Jag åkte på det bästa ridlägret någonsin tillsammans med Borsodi, min livskamrat. 2015 var dessvärre även året då alla tankar gick till min farfar som lämnade denna jord och svävade upp till den förhoppningsvis fridfulla platsen som kanske är närmre än vad vi tror. Samtidigt föddes en ny familjemedlem som vi alla välkomnade med öppna armar. Mina tankar gick även till den hemlösa tjejen med cancer som jag träffade på en sidogata i Barcelona och som jag aldrig fick veta om hon ens lever idag.  Men det som förändrade mig mest år 2015 var när sökte in till polishögskolan och trotts min kämparglöd, miste chansen med ett fel förmycket och tvingades helt tänka om och beslöt mig för att kasta mig ut i vida världen, närmare bestämt, Australien. Det är det mest läskiga och samtidigt spännande jag gjort och fortfarande gör. Men det har gett mig så mycket. Förutom mina typ tio kilo extra fett pga. dålig kost, har jag insett hur mycket mitt hemland, familj och vänner betyder för mig ur ett helt nytt perspektiv. Det har inte bara varit en dans på rosor, jag har fällt många tårar bakom stänga dörrar, men jag har också fått skratt och fina minnen och jag hoppas att den sista månaden här i detta nya år blir ännu bättre.

Nu efter mitt lilla tal ska jag berätta om vår tripp till Swan Hill. På dagen efter julafton stod bilen fullpackad med cyklar, kuddar och väskor. Det var en regnig morgon vilket jag uppskattade eftersom fem pers, fem timmar i en bil kan bli väldigt varmt om det dessutom är trettio grader ute. Isla var totalt väck efter drogerna från nattens operation och Lisa bytte plats med mig så att hon kunde sitta därbak med Isla. Det erbjudandet tackar man inte nej till, speciellt inte när Isla spydde efter bara 200 meters resa samtidigt som Liam skriker och gormar då han nu inte äger allas uppmärksamhet längre. Nappen som vi glömde ge till tomten efter all uppståndelse, satt som fastklistrad i hans mun hur mycket han än skrek.

Landskapet utanför bilrutan svischade förbi och en räv syntes till vid vägkanten, så även vita fåglar med rosa magar och en påkörd känguru, förutom detta var det mest sandmark med ett fåtal gröna träd och buskar. På ett ställe var det endast åtta grader, vilket var kallare än hemma i Sverige. Men efter fem timmar var vi äntligen framme och lägenheten på campingen som vi skulle bo i var så mycket bättre än förra stället. Jag hade denna gång fruktat det värsta, men detta var helt okej. Det enda knasiga var att toaletten hade en ytterdörr.

Jag bodde inne på barnens rum vilket inte blev något större problem, mer än att sängarna knakade något fruktansvärt och att jag en natt fick sätta i öronpropparna då Liam snarkade. Varje dag gick vi bort till campingens lilla pool för att svalka oss då det bjöds på rekordvarm hetta i form av 39 grader nästan varje dag. Det var så att man kunde känna hur det rann av en utan att ens behöva röra ett finger. Liams vattenpistoler som han fått i julklapp kom väl till hands när det gällde att skvätta ner alla vid poolen, men det gjorde inget då man lika snabbt var torr igen. 

Det jobbigaste var ändå på kvällarna när det vid tio tiden fortfarande var trettio grader varmt och det inte hjälpte med att ta en kall dusch och en cider för att kyla ner sig. Som tur var hade vi air kondition inne i vår lägenhet. Mitt emot oss bodde familjens vänner i Kalle Anka liknande husvagn, den hade banne mig allt men ändå tog den så liten plats och deras familj bestod av sex personer. En annan bekant familj till min familj bodde på ett billigare sätt på motellet bredvid campingen. Det såg väldigt risigt för min del, men dem var nöjda.

Campingen anordnade en dag ett race med deras trampcyklar som alla barnen deltog i utom Isla, men trotts mycket trampande lyckades ingen av dem vinna något av hiten. En annan dag spelade vi minigolf och jag har nog aldrig fått så bra poäng trotts att banan hade många hinder på vägen i form av bark och löv. 

På kvällarna spelade vi cricket och jag har äntligen börjar förstå vitsen med det hela, efter att den andra familjens son, Chris 14år, som tränar cricket, förklart för mig hur det går till. En väldigt speciell kille som också bodde på campingen råkade gå förbi första kvällen när jag spelade och lyckades fånga lyra på bollen jag sköt iväg och sen dess blev vi inte av med honom och han slutade aldrig prata. Det var allt från hans ex flickvän till gamla cricket lag och gud vet vad. En utav kvällarna var det helt stjärnklart och vi såg en sattelit passera förbi på stjärnhimlen, så coolt. Dean som är helt besatt av Spotify nu efter att han fått reda på att det fanns, spelade musik i hans nya bärbara högtalare och det blev som en musikquiz och tro det eller ej spelades det väldigt många låtar från svenska artister och band så som Avicii, Roxette, Swedish house maffia, som Dean helt ärligt frågade om dem verkligen var svenska. Um Da!

Vi besökte även ett utomhus museum som visade gamla fordon och hus från förr.  Vi fick äta hemmagjort smör på hembakt bröd, åka i en gammal bil, häst och vagn och ångbåt i Murray river som går genom staten Victoria och New South Wales. Så jag har alltså härmed varit i två stater i Australien. Jag följde även med den andra familjen på en vatten och laser show som visade Murray river’s  historia och som utspelade sig just i/på floden. Med hjälp av vatten från floden och några sprintlers kunde ljuset från projektorerna framkalla bilder i rörelse och superhäftiga effekter.  

Själva Swan Hill är ungefär en gata lång med affärer, bagerier och restauranger. Jag åt på samma bageri tre gånger då dem hade väldigt goda mackor och en caramelcake som totalt smälte i munnen. Jag åt även en glass på en rekommenderad glassbar. Visst var den god, men den slog ändå inte glassen jag åt i Rom.

En annan dag åkte vi bort till Swan Hills pool som bestod av fyra pooler i olika storekar och djup, samt en vattenrutschkana. Där var även ett hopptorn med två trampoliner. Jag ville så gärna prova dyka från tre meters höjden, men jag vågade inte. Kalla mig fegis! Men jag har äntligen lärt mig att crawla både på mage och rygg. Det värsta med det stället var alla bullants, det är jätteliknade myror som kan bitas. Jag skojar inte när jag säger att man kunde se dem på fyra meters avstånd.

Vi åkte även till en golfklubb en bit bort och där behövde alla skanna sina körkort för att komma in, så petigt var det. Men dem hade en väldigt god jordgubbsmilkshake där och barnen fick gratis påfyllnad på mjukglass, synd att man inte går på kids meal längre.

Vi firade även nyårsafton där uppe, ingen big deal i denna familj. Vi åkte till en lokal pub för att äta middag. Som vanligt blev det en hastmiddag eftersom alla barnen skrek och dem vuxna fick nog, så det blev ingen dessert och själv kände jag mig helt bortglömd. Speciellt när jag inte fått komma nära barnen på hela veckan pga. att jag inte längre var viktig eller rolig för dem då det fanns så många andra att leka med, jag menar lätt att sköta mitt jobb då. Isla har haft en attityd som heter duga och Liam har rätt som det var bara kunnat gå förbi och slå till mig. Jäkla ungar säger jag bara! Ursäkta språket. Men i alla fall efter maten gick vi över till parken längs med floden för att se kvällens raketer och barnen kunde göra av med lite energi på några attraktioner. Isla envisades om att en utav lamporna var månen, medans vi försökte förklara för henne att nej det är inte månen, jo hon hade bestämt att det var månen. Tjo fick hon när lampan släcktes. Halv tio var det dags för barens fyrverkeri vilket inte varade så länge och det var inget märkvärdigt. Därefter åkte vi tillbaka till campingen och jag ville så gärna se det riktiga fyrverkeriet vid tolvtiden, att jag utrustade pappans cykel med ficklampor och fick med mig Chris som sällskap och cyklade in till stan igen. Det var inte så långt, men jag var smått besviken att ingen var villig att skjutsa in oss igen, bara för att Lisa och Dean ville få barnen i sängs. Jag menar det är en natt på ett helt år, kunde inte dem komma med för tio minuters fyrverkeri. Ännu en gång räknade vi ner, men nu på riktigt, men när vi kom till noll, hände det inget. Vi väntade och väntade och plötsligt fylldes himlen med alla dess färger och det brakade loss ordentligt. Men ändå kändes det inte som nyår. Jag menar det var trettio grader varmt och ingen champagne och inga kramar. 

Vi fick besök av denna lilla filur innan hemfärd
Det har som sagt inte varit en lätt vecka för mig och när Lisa kom med min lön i handen tackade jag nej då jag faktiskt inte tagit hand om barnen, utan bara så mycket som det gått hjälpt till med andra sysslor för att ändå verka aktiv. Men snäll som hon är, insisterade hon om att jag skulle ta pengarna då jag gjort det bästa av situationen. Det roligaste var ändå när Isla och den andra familjens dotter Erin som är nio, började tjafsa om vem som skulle köra Liam i barnvagnen och kör då ner för trottoarkanten med Liam i och Isla slår till Erin rätt så hårt och säger: ”That was your fault!”. Men direkt efter säger hon: ”Sorry I didn’t mean it!”, eftersom hon visste att hon skulle få skäll. Liam, han sitter helt chokad i vagnen då han hade ramlade rakt ner i asfalten om vi inte hade varit snabbt framme. Jag säger bara, det är ingen bra reflex att slå till någon så fort man blir arg. Hon är bara sex och det är så mycket tårar och så mycket attityd redan. Vart ska det här sluta?

Hot Cross Bun, en delikatess till Påsk, väldigt gott
På vägen hem idag, en vecka senare, stannade vi på Victorias bästa bageri, Beechworth Bakery. Jag åt en paj med broccoli och blomkål som jag har lärt mig heter cauliflower, rätt så självklart när man tänker efter. Dessutom köpte jag en brownie kaka som var väldigt krämig. När vi gick ut för att fortsätta vår väg hem, insåg vi att vi med vårt lilla släp blivit instänga mellan två bilar på parkeringen. Så vi tvingades att koppla av släpet från bilen så att vi kunde komma ut med bilen och därefter koppla på släpet igen. Det var lite roligt faktiskt, speciellt när pappan blir väldigt irriterat på bilisterna och mamman säger, det är väl inte deras fel. Haha!
Familjerna har redan börjat planera inför nästa nyår och jag förvånas över hur vi människor, även jag, inte slutar tänka framåt. Jag menar när jag sitter här tänker jag jättemycket på allt jag ska hitta på när jag kommer hem. Det sägs att man ska leva i nuet, men det känns som allt jag gör är att sträva framåt. Inte för att jag inte lever här och nu, men för att det är alla idéer och tankar som får mig att leva. Om jag inte vet vad jag vill, hur ska jag kunna bygga på något nu? Som nu tillexempel, jag måste var pigg imorgon för då ska jag jobba, hur ska jag lösa det. Jo jag måste gå och lägga mig. Skulle jag bara leva i nuet, hade jag ju inte gått och lagt mig förens jag kände mig riktigt trött.

Nog om mitt terapisnack nu, det är bara jag som försöker komma med insikt om saker och ting. God natt!