Dags för ett nytt inlägg. Det har
hänt mycket sedan sist så håll i er. Jag har försökt mig på att göra äppelpaj
med vaniljsås. Det blev faktiskt väldigt gott. Dessutom fick jag ett paket
hemifrån alltså från mamma, pappa och min bror. Det innehöll jäst, Marabouchoklad
och en massa olika varianter på öronproppar. Det roliga är att nu (peppar
peppar ta i trä) är fågeln borta. Men man vet aldrig när man behöver
öronproppar så jag är evigt tacksam. Detta paket skickades från Sverige för en
vecka sedan och är redan här. Tusen, tusen tack!
Igår var jag ute på en väldigt lång
och intensiv utflykt med en grupp okända människor. Lisa släppte av mig vid
vägkanten där bussen förväntas hämta mig. Mycket riktigt kom bussen och ut
hoppar guiden. Sedan ber han mig att hoppa in i framsätet och när jag sticker
in näsan är den lilla minibussen redan full med ett gäng kineser och ett par
kanadensare som stirrar rakt på mig. Hej säger jag och får ett svagt hej
tillbaka. Den närmsta tiden i bussen påväg till första stoppet är otroligt
pinsamt tyst. Folk brukar säga att svenskar är tillbakadragna och blyga, men
jag vill bara säga som min morbror brukar säga när det är pinsam tystnad ”påsken
kom tidigt i år”. Det bryter definitivt isen. Men lite glad är jag ändå att jag
fick sista i framsätet, har lätt för att bli åksjuk.
Första stoppet var Peninsula's
iconic Colourful Bathing Boxes. Små badhytter värda lika mycket som typ hela
vårt hus. Visst var dem färglada och så, men alla var ju låsta så det var inte
så mycket att titta på. Dessutom var himlen grå och trist. Jag såg mest fram
emot nästa stopp som var Murrays Lookout.
Vägen dit var brant och kurvig och
ett antal cyklister kämpade för allt dem hade upp för backen. Utsikten uppifrån
berget var helt fantastisk. Om de hade varit lite klarare hade man sett hur
långt bort som helt. Nedför låg Portsea som är det mest exklusiva området i
hela Australien. Många kändisar har sina sommarhus där nere.
Därefter följde ett stop på mysiga Raw
Honey Farm för morgon tea med nybakta scones och såklart honung. Paret som ägde stället var väldigt välkomnande
och det var en varm känsla när vi gick innanför dörren. De berättade lite om
hur produceringen av honung går till. Bland annat att man byter ut drottningen
efter ett tag. Då beställer man en ny som skickas med posten i en träbit full
med sött godis. En drottning kan leva i flera år, medans undersåtarna bara
lever i ett antal veckor. Snacka om att arbeta sig igenom livet. Bin är väldigt
smarta djur och de producerar massiva mängder honung.
The chocolate factory i Flinders
var nästa stopp. Det är ett litet privatägt företag som gör choklad av högsta
kvalitet. Vi fick smaka på tre olika typer av praliner. Jag fastnade för den
med salted caramel och köpte med mig fyra stycken sådana. Tänk så dyra dem där
små sakerna är, det inte klokt. Jag köpte även ett mörkt choklad som är baserat
på en cocoanöt från Madagaskar. Han som jobbade där rekommenderade detta så då
måste man ju prova. Det var inte förens detta stopp som jag fick kontakt med en
av dem tio medresenärerna. Hon kom från Malaysia och hade ett väldigt, för mig,
konstigt namn så jag skulle kalla henne Bee. Jaja tänkte jag och vi pratade
vidare. Det var inte helt lätt att förstå hennes engelska i och med att hon
bröt på kinesiska och hon förstod inte riktigt mig heller så det blev mest le
och nicka.
Nästa stopp hade vår guide lite
problem med att hitta, så vi vände fram och tillbaka på samma väg ett antal
gånger innan vi hittade rätt. Men besöket var inte riktigt min grej, Red Hill
Estate Winery. Vi gick från sträva vita viner till sträva röda. Jag tyckte bäst
om dem söta vinerna som smakade som cider. Men visst kändes det fancy att gå in
där bland alla rika människor i deras fina klänningar. Där var till och med ett
gäng tjejer som hade hyrt en rosa hummer limousin. Det är otroligt hur man
genast blir utstirrad för att man anses inte passa in. Jag menar jag kommer in
där med en guide, inte så propert uppklädd och med ett gäng fotogalna kineser,
and so what? Att titta är en sak, men att stirra är något annat. Har de ätit
glosoppa eller? Folk måste få ha sin åsikt men vissa saker borde man vara lite
mer diskret med.
I alla fall så drog vi vidare mot
en fin, väldigt populär restaurang för lite lunch. In kom typ fem pizzor som vi
delade på. Inte dem bästa jag ätit, men det var okej. Här fick jag kontakt med
det kanadesiska paret som faktiskt flyttat hit på grund utav jobberbjudanden. Efteråt
köpte jag ett caramelglass och satte mig i den nu gassande solen. Det blir
visst inget regn idag, tur för mig.
Härnäst blev det Moonlit Sanctuary
igen för min del. Men den här gången fick jag klappa dem lite större
känguruerna. Man glömmer bort när man sitter där och matar dem, att de är vilda
djur som faktiskt kan vara rätt farliga.
Därefter begav vi oss på vår
längsta resa ut till Philip Island. Just denna helgen var det grand prix för
motorcyklar och befolkningen ökar dramatiskt på ön. Påväg till the penguin
parade stannade vi på två stränder: Cape Woolamai som är den bästa platsen för
surfing och Nobbies Rocks med sin fantastiska utsikt, likt ett sagoland. Eftersom
solen var påväg ner, kunde man se dem vilda wallaby’s huvud sticka upp ur de
höga gräset. Vår guide berättade emellanåt lite fakta om platserna vi besökte,
men det enda man hörde var hans smaskande. Åhh det rös i hela kroppen på mig.
Fy!!!
Väl på plats på the penguin parade fick
det bli en snabb middag bestående av en gräslig kycklinghamburgare, dyr var den
också till råga på allt, innan vi begav oss ner för att ta plats på läktaren på
stranden. Prick fem över åtta, beräknad tid, kom alla pingviner. De är inte
större än en linjal på höjden men ändå är dem ute på havet i hela fyra dagar
innan dem återvänder för en kort paus på 24 timmar på Philip Island. De dyker
hundratals gånger per dag för att fånga småfisk och deras största fiende är
fiskmåsen som skrämmer upp pingvinerna så att de kräks upp all mat dem samlat
in, så att fiskmåsen kan äta upp det. Efter att dem har simmat i fyra dagar med
endast mikrostunder om 30 sek var fjärde timme som vilostund, kan dem ändå ta
sig upp till två kilometer på land, vilket motsvarar att vi skulle gå 24 km
(eftersom dem tar så små steg). Här på Philip Island har man byggt små lådor
för att skydda dem små pingvinerna från mänskligheten. Lådorna är byggda av ett
material som bryts ner väldigt enkelt för att bilda naturliga hålor efter ett
tag. Det är inget lätt liv att vara pingvin.
När vi sedan skulle bege oss hemåt,
ställde jag mig vid utpekad punkt för att möta upp resten av gänget. Men där var
ingen där. Jag började undra om jag missförståt tiden och började tänka på
andra alternativ att ta mig hem på. Plötsligt ser jag vår guide, men bara han.
Vi väntar och väntar och tillslut, ett bra tag efter angiven tid kommer resten
av gänget. Vägen hem var hemsk. Jag tror vår guide ”chaufför” började bli
trött. Han vinglade smått då han försökte kolla på sin mobil, sina papper och
samtidigt hålla koll på vägen. Det var tyst i bussen och musiken spelade lugna
fina låtar. Bilen guppar något fram och tillbaka då han har svårt att hålla
jämnt tryck på pedalen, väldigt irriterande. Nästan hemma ser jag längre fram
en rondell. Jag känner hur han liksom nästan gasar och tänker ”ser han inte att
det kommer en rondell”. Pulsen stiger något och jag vrider huvudet för första
gången mot vår guide för att se vad han håller på med. Han tittar rakt fram på
vägen och jag blänger ögonen i honom och ser att nu borde han verkligen börja
bromsa. Plötsligt blir det något kraftig inbromsning och han svänger runt i rondellen.
Vad var det egentligen som hände, tänkte jag. Nu steg pulsen för jag insåg vad
som kunde hänt. Det värsta jag vet är att inte ha kontroll och detta var en
sådan situation.
Så sammanfattning: Jag har sett
väldigt mycket av det grönskande Australia och smakat mycket gott och en del
mindre i mitt tycke. En lång dag, hela tolv timmars tur. Var det värt pengarna?
Ja det tyckte jag, trotts sin lilla dramatik.
Idag har det varit betydligt
lugnare tempo. Jag hängde med till dotterns skolinsamling där det fanns några
karuseller och några stånd med olika saker. Sedan åkte vi till Sandhurst Club
house för att besöka mamman som stod och sålde sina Arbonne produkter på the Charity
Market. Isla fick en ansiktsmålning och jag fick en dessert. Yummi!
Här i området där vi bor händer det
ibland att folk slänger ut prylar som dem inte längre vill ha längs med gatorna
och jag har undrat hela tiden varför det ligger exempelvis en byrå i grannens
trädgård. Men idag fick jag svaret. Istället för att som vi i Sverige gör,
lastar allt gammalt skräp i bilen och åker till återvinningsstationen, kommer
en stor lastbil och plockar upp allt från allas hem. Men på ett sätt är det
smart för folk går rund i området och letar igenom folks grejor och där kan man
hitta en urvuxen spark för dottern, men som är i fint skick eller en rullgardin
som är i fel färg i tycke, men helt ny, men som du skulle vilja ha i ditt hem.
Ja som jag sa blev detta ett långt
inlägg, men jag vill ju få med alla detaljer. Det är lite så jag fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar