En månad har nu gått och visst har det hänt mycket ändå. Jag börjar
bli mer bekväm med språket. Det känns inte som att leva i en film längre. Dock
sviker det mig ibland. Ett typiskt exempel på det är när jag satt i
vardagsrummet och kollade på film. Jag hade en utav hundarna vid min sida. Det var
lugnt, tyst och väldigt avkopplande för att vara i detta hus. Men så plötsligt
skriker hunden till och hoppar rakt upp i mitt knä som om hon blev stucken av
ett bi. Även jag hoppar till och känner hur hjärtat for upp i halsen. Jag
hinner tänka: var det jag, nä jag satt ju helt still. Plötsligt står mamman i
dörröppningen, även hon smått chockad över lätet. Hon frågar vad som hände och
jag börjar svara på svenska. Halvvägs in i förklaringen hör jag mig själv och
försöker snabbt, som om ingenting ha hänt, gå över till engelska. Men orden
hittar inte sin rätta plats och jag hör hu dum jag låter. Smått förvirrad
svarar mamman, okej och går vidare. Jag sitter kvar och undrar vad det
egentligen var som nyss hände. Ibland bli det bara så fel och man vill bara
sjunka genom marken och försvinna.
Ni vet den där fågeln som väcker mig varje morgon kl 5 med sitt gormande.
Jag hittade den perfekta filmen att associera till min livs situation. Har ni
inte sett den, gör det för den är faktiskt sjukt bra.
Familjen har väldigt många vänner och jag får möjligheten att
följa med och träffa dem. Just den här familjen som vi åkte till har nyss
flyttat till ett nytt hus. Det var som att resa tillbaka till tiden innan jag
fötts. Det var handfat med kranen på sidan. Rosa toalett och badkar.
Heltäckningsmattor överallt och tusentals dörrar, vissa utan funktion. Det var
ungar överallt i alla åldrar och jag hade svårt att hänga med i deras koppling
till varandra. Men i alla fall, pappan i hushållet är ett väldigt stort fan
till Tigers som är ett australienskt fotbollsteam. Han har inrett hela garaget
till en stor mans lya med biljardbord (jag fick till några
riktigt bra bollar, trotts mitt hårda motstånd), tennisbord, teamtröjor överallt, en bar
och en stor platt tv såklart. Det var tigermönster överallt och jag kom genast
att tänka på Tarzan. Istället för en apa till vän, hade han ett hund stor som
en shettis. Just den här kvällen var det
Footy final, dock inte med Tigers, men alla var ändå uppklädda med olika teamtröjor.
Det dracks öl och det bjöds på hel grillat kött. Bordsskick och renlighet stod
inte på menyn. Däremot hade vi i alla fall tur med vädret, hela 31 grader denna
tredje oktober. Jag kan säga att min
kropp är chokad och huvudvärken smyger sig på.
Idag är det nästintill lika varm. I natt ställde vi om klockorna,
en timme framåt. Detta betyder att sedan när dem där hemma i Sverige vrider
tillbaka klockan med en timme, är det helt plötsligt tio timmars skillnad. Jag
började dagen med att gå till gymmet och köra järnet på några maskiner som jag
inte har en aning om hur dem fungerar (det måste vara en rolig syn för dem
andra medlemmarna), för att sedan ta en dusch och bege mig ut på cykeln i hopp
om att hitta ett köpcentrum i Carrum Down (byn bredvid) som vi var på för någon
vecka sedan. Jag trodde jag visste men det visade sig att jag var lite fel på
det. Jag insåg att om jag skulle gå in på köpcentrumet behövde jag ett lås till
min cykel. Vill inte lämna den utanför på ett ställe där någon blev mördad
härom veckan. Känns som att man inte kan lita på folk i den delen av byn. Inte för
att dra alla över en kant eller så! Men jag var ju tvungen att hitta ett lås.
Så första lilla affären, inget lås. Andra macken, inget lås. Tillslut frågade
jag en tjej som jobbade i den stora affären. Ännu en bom. Men hon sa att nere
på det andra stället trodde hon att det fanns lås. Jag upp på cykeln igen och
försökte gå efter hennes beskrivning. Det kändes fel så jag frågade två killar
som stod längs med vägen. Måste erkänna att dem såg bra ut så lite pinsamt var
det att gå fram med min knackliga engelska och halvröda ansikte från värmen.
Han sa att jag cyklade på fel håll och att det var ca tjugo minuter till det
andra köpcentrumet. Väl framme inser jag att det var ju detta köpcentrumet jag
egentligen tänkte på när jag gav mig ut. Jag kollade på klockan, psch tjugo
minuter, hur långsamt tror dem att jag cyklar?
Snabbt in i en av affärerna och frågar en utav tjejerna om dem har
cykellås.
Yes där var dem.
Snabbt bort till kassan.
Frågar tjejen igen, trög som jag är förstår jag mig inte på
självservice maskinen.
Halvvägs ut ur butiken. ”Men jag har ju inte någonting att öppnat
förpackningen med.”
Tillbaka till tjejen
Frågar efter en sax.
Ut till cykeln och äntligen kan tryggt gå in i mataffären för att
checka in utbudet lite mer noggrant, nu när jag är ensam.
Men även här inne stöter jag på ett problem. Idag är det ju kanelbullensdag hemma så jag tänkte att jag skulle hitta en kanelbulle. Men jag hittar bara någon sorts bulle med äppelsmak så det fick bli en sådan. Men då kom jag ju på den briljanta iden att jag kan köpa ingredienser för att baka egna kanelbullar. Självklart hittar jag inte jästen. Letar överallt envis som jag är. Tillslut måste jag fråga en av damerna som jobbar där. Givetvis förstår hon först inte vad jag menar. Jag skyller på att jag kommer från Sverige och där ser sortimentet lite annorlunda ut. Hon letar förbryllat efter jästen och jag tänker att det är nog aldrig någon som har frågat efter jäst. Efter många om och men hittar vi torrjäst och jag tackar så mycket för hjälpen. Sätter mig utanför och njuter av min australienska variation av kanelbulle. Nu fattas det väl bara att jag tappar allt på vägen hem tack vare dem tunna plastpåsarna. Summering: pinsamt, förvirrat, väldigt varmt, men mycket bra motion. Frågar man inte, så vet man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar