Sydney dag 4

Klockan ringde halv sex i morse, en tid som jag brukar vara van vid, men som i nuläget är väldigt tidigt. Jag går ner för att äta frukost, men inser att den inte öppnar förens om en halvtimme då det är helg idag. Upp igen, packa väskan för dagens tur som bar av till The Blue Mountains och Lucas Cave. Men vad jag inte visste var att turen innebar tre timmars bilfärd dit och tre timmars bilfärd hem.

På vägen dit berättade vår guide, allt om hur Australien kom till och lite till. Visste ni att Engelsmännen faktiskt inte var först i Australien, men jag kommer inte ihåg vem som var först nu bara för det. Haha! Det var någonting om kineserna. I alla fall så besteg vi berget med vår lilla buss och vi såg en massa memoarer av folk som har betytt mycket för dem lokala platserna. Bland annat var där plastpelare med något som såg ut som metalpinnar som var en hyllning till soldaterna och deras hästar som red längs med vägen. De tre männen som fann den första vägen upp på Blue Mountains hade, för att hitta vägen tillbaka till Sydney, markerat en massa träd med deras signaturer. Efter alla dess år kunde man bara hitta ett återstående träd och det stod precis vid vägkanten. Man tänkte att man skulle göra det till en turistattraktion, så man började bygga saker runt trädet som skydd. Men då började trädet dö och man fick smått panik. Lite senare var det en lastbil som tappade kontrollen på vägen och körde rakt in i trädet som föll ner i bitar. Idag återstår det endast en stubbe som är i hopa satt med hjälp av en massa stålvajrar för att hålla den stående.

Vi körde igenom en massa små söta byar som alla hade varsin liten tågstation. Klimatet här uppe är väldigt varierande. När vi började såg det ut som att det skulle bli en något regnigt vistelse på bergen, men ju längre vi körde, desto finare blev det. Guiden berättade även att för tre månader sedan, alltså under den tidsperiod som jag faktiskt var här, då var det jättemycket snö däruppe. Två veckor senare, hade dem skogsbränder där och ytterligare två veckor senare, hade dem jättemycket snö igen. Snacka om varierande. 

Alla tunga fordon som körde på just den vägen vi färdades på, var tvungna att köra på en vägvåg med en massa kameror och så även vi eftersom vi räknades som ett tungt fordon. Fast att det inte var jag som körde, blev jag ändå smått nervös. Vår guide sa att om vi inte hade på oss våra bälten än, var det en bra tillfälle att ta på dem nu, för som i Sverige är det lag på att ha bälte även här.

Väl framme på första stoppet som vad jag trodde var huvudplasten för dagen, men som visade sig inte vara det, bjöd naturen mig på en fantastisk utsikt över Blue Mountains och The three sisters. The three sisters är tre jättelika stenar som sticker upp i det grönskande landskapet. Historien bakom dess är att det var just tre döttrar, deras pappa var en doktor som kunde trolla. En dag när han och hans döttrar gick ner till den lilla byn, bad han sina döttrar att sätta sig på klippkanten där han kunde se dem. Efter en stund började dem tre systrarna att putta ner jättestora stenar och väcker då skogsmonstret. Pappan ser då detta och förvandlar sina döttrar till sten, så att monstret inte kunde äta upp dem. Han inser ganska snart att monstret nu var ute efter honom istället, så han förvandlar sig själv till en fågel. Då förvandlas hans händer och armar till vingar och han tappar sitt trollspö bland löven. Idag lever det en fågel bland bergen och det enda den gör då, är att krafsa i löven. Sägnen säger att det är trollkarlen som letar efter sitt magiska spö, så att han kan förvandla tillbaka sina tre döttrar och det är därför fåglarna krafsar i löven. Det är en väldigt overklig historia, men ändå på något sätt, så självklar. Jag är inget fan av historia och vetenskap, men när han binder ihop det på det sättet, blir jag plötsligt nyfiken. Vet ni varför Blue Mountains heter just Blue Mountains? Jo för att när solen skiner på alla träden nere i dalen, utlöses en typ av olja som omfamnar alla löven och det blir blidas en blå reflektion upp på bergen. Ganska coolt!

På utsiktsplatsen kunde man gå ner ännu ett steg för att komma ner till bergen, men det var lättare sagt än gjort, för trappstegen var branta och väldigt många. Dessutom var jag lite stressad, för jag hade inte jättelång tid kvar innan bussen skulle gå och i så fall utan mig. Vår guide hade tidigare visat oss tågstationen där vi skulle ta tåget om vi inte kom i tid. Men jag hann, men andan i halsgropen.

Jag kom och prata med en utav tjejerna som också var med på turen och det visade sig att hon kom från Schweiz, vilket var lite roligt för när jag kommer hem, ska jag åka på skidsemester till Schweiz med familjen.

Vi fortsatte mot vårt mål grottorna på smala kringliga vägar längs med bergskedjan. När vi kom fram ser vi ett pyttelitet hål i berget och det skulle vi igenom med vår buss. Vår guide sa, ni behöver inte oroa er, vi kommer få plats. Men det var banne mig på håret, eller ska jag säga backspegeln. Jag tog en snabb lunch med en vild papegoja som sällskap på stolen bredvid, innan det var dags för vår guidade tur i Lucas grotta. Vi hade blivit påminda om att ta med våra biljetter och vad gör jag, jo glömmer min biljett och måste gå tillbaka till bussen och snabbt hämta den innan turen startade. I handen hade jag min selfie-stick, men såklart blev vi ombedda att inte ta med några sådana saker. Emelie då! Vi fick heller inte ta med oss någon mat in, endast vatten och detta var mer självklart för om man tappar någon sorts mat där inne, kan man locka till sig djur som normalt sätt inte lever i grottorna och som kan orsaka väldigt mycket skada. Vi fick heller inte röra någoting, då oljan på våra händer som finns till som ett skyddslager, kan fetta av sig på kristallerna och då dör dem tydligen. Men jag såg många olydiga barn och vuxna som inte kunde hålla sina fingrar i styr. Grottan var sjukt cool, men det var smått långtråkigt när vi var så många i vår grupp att det var som att stå i en kö i en och en halv timme när vi vandrade längs dem smala gångarna. Vi gick totalt cirka fyratusen trappsteg och det var några personer som knappt kunde andas efter typ tjugo trappsteg och jag tänkte, hur ska ni någonsin klara av hela rundan. Det roliga var att just den personen jag tänkte på hade hängt på fel grupp och fick gå tillbaka alla trappsteg vi redan påbörjat, för att hänga på sin grupp och gå upp för samma trappsteg igen. Höjden av otur!

Direkt efter turen blev det en snabb kissepaus och in i bussen för att ta oss hela vägen upp för den kringliga vägen igen, fast denna gången med möte. Det var så trångt att vi nog alla tänkte, det här kommer aldrig att gå, men jodå. Med en skicklig förare och sammarbete, så gick det. Vi fick även syn på en vild Wallaby. Den satt kvar så snällt när vi parkerade bussen längs med vägen och hoppade ut för att ta ett foto av den.

En intressant sak som jag lärde mig idag var varför just Canberra är huvudstaden och inte Sydney eller Melbourne. Det var så att när man skulle bestämma huvudstaden för Australien sa både Sydney och Melbourne, det måste vara vi, vi är finast och störst, välj oss. Eftersom man inte kunde bestämma mellan dessa två, valde man Canberra, som ligger mittemellan för att jämka liksom.

Jag lärde mig även varför det på den Australienska flaggan finns en känguru och en emu istället för en känguru och en koala som verkar mer självklart. Jo för att varken känguruer eller emuer kan gå baklänges, men koalor kan och detta för att Australien vill visa att dem är ett land som heltiden går framåt. Ganska smart, synd bara att ingen vet om det. Frågan om varför deras nationsdräkter är gula och gröna, kvarstår dock.

Tre timmar senare, utan stopp, var vi tillbaka i Sydney. Klockan var bara sex, jag trodde liksom att vi skulle vara tillbaka vid åtta. Men då infanns sig problemet att det nu var dags för kvällsmat. Hm, vart ska jag gå? Vad är jag sugen på? Jag beslöt mig för att ta min karta och hoppa på tåget för att gå av på en tågstation så närma Darling Harbour som möjligt. Fick nämligen tipset om att där skulle vara många restauranger, caféer samt bra shopping. Men när jag kommer upp från tågstationen, har jag vissa svårigheter med att läsa av kartan på rätt håll. Jag inser senare att jag gått åt det totalt motsatta hållet och var nu längre ifrån än jag varit när jag blev avsläppt på bussen. Jag hamnade mitt i smeten av en stor rockkonsert och plötsligt fick jag syn på två polishästar som står gömda på en liten kulle, bakom ett hus. Pinsamma jag går då fram till dem och frågar om jag får ta ett kort, självklart svarar dem och gud vad jag skämdes över mig själv.

Tillslut hittar jag som sagt rätt och möts då av alla dessa människor som tänkt samma tanke som mig. Jag inser ganska snabbt att jag inte var så finklädd som alla andra denna lördagkväll och försöker snabbt och smidigt passera alla dyra, fina restauranger som jag ändå inte hade råd att äta på. Jag hittar ett billigare mat torg, där jag finner Nachos på menyn. Daling Harbour är en stor hamn med mycket liv som sagt, inte minst alla dess gatuuppträden. Jag stannar upp vid en grupp dansare som bjuder på en hel föreställning. De var så sjukt begåvade och det var hur många åskådare som helst. När ska gå därifrån, möts jag av ett helt gäng sjömän i deras vita kostymer och jag som är så svag för kostymer.

Nåväl, inne på köpcentrummet hittar jag klänningen jag länge letat efter, men egentligen inte vetat om och dessutom var den på rea. Kan det bli bättre? Jadå, utanför låg det en butik som sålde jättelika fudge. Mmmmmmm…

Klockan började bli mycket och det hade varit en lång dag, så jag tänkte bege mig hemåt. När jag går utanför köpcentrumet, är det för det första helt kolsvart och för det andra ännu mer folk än tidigare och alla står och kollar ut i vattnet. Jag blir nyfiken och frågar ett par vad det var som föregick. Fyrverkeri sa dem och jag frågar vad det var vi firade. Inget sa dem. Tydligen, varje lördag under hela sommaren prick klockan nio, skjuts det upp raketer i hamnen. Det var två minuter i nio så jag ställde mig och väntade som alla andra och tur var det för när klockan slog sköts det upp så sjukt fina raketer och det ekade i hamnen. Detta var timmans med ljus och musik. Tänk om jag hade gått hem, då hade jag missat det som nu blev pricken över i et för den här dan.

Jag orkade inte klödda med tåg hem och tänkte, det är ändå inte så långt, men fel hade jag. Det blev en 45 minuters promenad med skoskav innan jag äntligen öppnade dörren in till mitt hotellrum. Mitt på min säng ligger en lapp där det står: tack för att du väljer att gå grönt, här är tio dollar som du kan utnyttja i minibaren. Detta var alltså för att jag en dag valde att skippa städningen på mitt. Det blir liksom inte så skitigt med bara lilla jag där inne på en dag. Jag tänkte, yes jag får äntligen röra sakerna i minibaren. Det är annars en sak man blir varnad för, detta var som en frihet. Aaaa….