Sydney dag 5

Hemfärd till Melbourne idag. Tog en lugn och skön frukost med bland annat belgiska våfflor, innan jag checkade ut och tog tåget till flygplatsen. Jag var ute i god tid då jag ändå inte var så rörlig, med min femton kilo tunga väska på släp, att jag kunde gå en runda i stan. Men när jag kommer till flygplatsen är jag FÖR tidig, jag kunde nämligen inte lämna in mitt bagage än, för det var inte öppet. Jag väntade och väntade och så kunde jag äntligen få komma in genom säkerhetskontrollen och in på restaurang området för att ta lunch. Jag tog än en gång en salad som såg godare ut än vad den var. På vägen ut mot gaten får jag syn på ett ställe som säljer donuts och köper en med vaniljkräm inuti.

Jag väntar och väntar igen och så var det dags att gå på planet, men vänta, var är planet. Jo planet var försenat och hade inte kommit in än, så när vi väl kom iväg var vi en timme sena. Vilket egentligen inte är så lång tid med tanke på att dem skulle få av alla passagerare och deras bagage, nytt bränsle in, nya kaptener och flygvärdinnor, in med nytt folk och våra väskor och iväg. Under den långa väntan fick jag ett sms från Lisa som säger att hon inte har möjlighet att hämta upp mig på flygplatsen och att hon förslog att jag skulle först ta flygbussen och sen tåget till tågstationen närmare området där vi bor, för att bli upphämtad där. Typiskt tänkte jag, men jag hade ju inte direkt något annat val. När vi flyger iväg sitter jag på rätt sida, för jag kunde nämligen se både Harbour bridge, opera huset och Bondi Beach från flygplansfönstret. 

Resan gick fort, vilket var skönt. Ännu en gång har jag perfekt tajming med mitt bagage som rullar ut på bandet precis när jag kommer gående. Jag får syn på flygbussen, köper en biljett som kostade 120kr och hoppar på. Väl inne på en utav stationerna inne i stan ska jag försöka hitta rätt spår och jag hade såklart inte tagit med mitt tåg kort som gäller här i Melbourne, det var ju inte tänkt att jag skulle behöva det. Jag tänkte, aja jag kan väl köpa en enkel biljett, men nej så enkelt var det inte. Jag tvingades köpa ett nytt kort och sätta in pengar på det. Så himla onödigt när mitt kort ligger hemma på sängbordet, men där gör det inte mycket nytta. Något frustrerad hoppar jag på tåget och klockan började bli mycket.  När jag hade landat med planet skickade jag till Lisa om det var tänkt att dem skulle äta kvällsmat idag, vissa dagar skippar dem helt enkelt det, så för att vara på den säkra sidan frågade jag. Jag hade ju chansen att ta något när jag var inne i stan om så var fallet. När jag precis då hoppat på tåget svara hon och säger, det är nog bättre att du tar något inne i stan för hon visste inte när hon skulle vara hemma. Ännu en gång, typsikt! Jag hade köpt cheese balls inför tågresan, men jag ”vågade” inte äta dem, för det var supertyst och jag tycker inte om när det hörs när man äter. Sån är jag!

Så kan man ju oxå använda ett nackstöd!

Jag blev upphämtad på sagd station. När jag kommer hem får jag reda på den hårda sanningen bakom varför hon inte kunde hämta mig på flygplatsen. Så här var det: De har länge vetat att jag skulle komma hem denna dag och denna tid, men så bokar dem en natt på hotell just natten till denna dag och deras utcheckning var tidigare än när jag skulle komma hem och dem orkade inte vänta i stan. Det är en timme in till stan för er vetskap, alltså lika långt som många av oss i Skåne pendlar varje dag till jobb. Några dagar tidigare hade dem haft en shopping dag i stan. I mitt tycke kunde dem ju tagit den shoppingstunden i väntan på mig och då hade jag sluppit alla extra kostnader. Förvisso kostar bensinen för dem, men de kunde ju ställt upp tycker man. Det värsta var att jag inte kände mig önskad och att jag kom hem igen var väl inget speciellt.

Det här är ju värre än puberteten. Några dagar på topp och några dagar känns som en ren flopp. Dessa kraftiga svängningar har jag aldrig upplevt förr. Vad är det som försegår egentligen? Antar att detta stadiet kallas livet. Det är som Passenger med Let her go säger:

“Well you only need the light when it's burning low

Only miss the sun when it starts to snow

Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low

Only hate the road when you're missing home

Only know you love her when you let her go

And you let her go

Staring at the bottom of your glass

Hoping one day you'll make a dream last

But dreams come slow and they go so fast”

Det är ju förvisso en själv som bestämmer hur man tacklar dipparna, men ibland får man vara arg och förbannad och skrika högt ut och just i detta nu känner jag en glödhet sten inom mig. En sten som inte går att släcka med vatten, utan endast med den kraftiga posiviteten. Och den är lika bortblåst som ett paraply i en orkan. 

Jag hade tänkt mig fem lugna dagar i Sydney med några roliga aktiviteter, jag var helt slut när jag väl kom hem. Antagligen för att det var så mycket adrenalin, ansvar, nya upplevelser och alla dessa förbenade trappsteg, med skoskav i hälarna. Jag hann dock med allt jag ville se och lite till, vilket var helt otroligt med tanke på att jag bara hade tre hela dagar på mig. Det var ju positivt! Jag tycker nog Sydney är vackrare än Melbourne, men Melbourne har bättre shopping. Kanske för att jag vet fler ställen i Melbourne.

Jag fick även en nyhetsuppdatering av tjejen som tar hand om mina hästar. En utav dem blir bara bättre och bättre och den andra misstänker man nu ha någon form av ryggproblem och man vill ta in henne på röntgen. Det var just det jag inte ville höra när jag sitter här på andra sidan jorden och kan inte påverka någonting. Det var inte positivt!